Sex, knark och New York

Såg nyss "Taxicab Confessions" på SVT. Det var riktigt chockerande, på fullt allvar. Riktiga taxipassagerare i NYC berättar ohämmat och naket om sina liv och upplevelser för en dold kamera. Helt fantastiskt. New York fascinerar, minst sagt.

Programmet repriseras i SVT24 24/8, SVT1 25/8 och SVT24 30/8. Klipp finns på YouTube.

En alldeles för trött 19-åring i Malmö

Nu ligger jag återigen i min säng, och önskar innerligt att jag hade börjat 12 timmar senare imorgon än vad jag de facto gör.

Idag var jag, Jessica, Solveig och Victor i Malmö. Det var fint, men jag var trött. Vi var alla trötta.
Vidare uppdatering imorgon, för då händer det grejer... Tills dess, en söt bild från kvällen:

Inte falla dit igen...

Nu har det gått alldeles för lång tid sedan min senaste uppdatering. Det är inte bra!

Just nu är klockan alldeles för mycket, med tanke på att jag ska upp tidigt imorgon och jobba.
Imorgon blir det antagligen också en tripp ner till Malmöfestivalen.

Jag skulle egentligen lagt upp en massa bilder från helgen och berättat lite utförligare om det, men det får vi ta senare.

Nu: sömn.

En fredagskväll i Bjuv

Jag är sjuk. Har varit det sedan jag kom hem från Kroatien för drygt en vecka sedan. Mitt konstaterande är att det är svininfluensan. Vad annars?

Imorgon är det en av de största händelserna på året i Bjuv. Det är nämligen Bjuvsburnouten! Hur tattigt det än må låta, är det fruktansvärt roligt. Det är med andra ord FEST imorgon, trots att jag är sjuk.

Vännen, Mimmi och Jenny var här innan och drack lite. De är antagligen just nu ute i Helsingborgs vimmel och drygar sig. Men jag sparar mig för imorgon - då måste man vara i form!


Här är några bilder från kvällen:

Vidare uppdatering

Jag känner att det kanske vore på sin plats att berätta lite om vad som har hänt sedan studenten. Det kan nog inte rymmas i ett enda blogginlägg (eller jo, det är klart, men jag orkar inte), så jag delar upp det lite.

Det har faktiskt gått två månader sedan vi sprang ut från vår kära skola Campeon. Och i ärlighetens namn känner jag instinktivt att jag inte lär springa tillbaka. Jag hade redan ett bra tag innan studenten känt mig färdig med skolan, och framförallt med Campeon. Varför kan förklaras mer ingående senare.

De första två veckorna tror jag att jag mest levde i ett chocktillstånd. Samtidigt som det stod klart för mig att jag inte längre skulle återvända till skolan, kändes hela situationen overklig.
Sysselsättningen jag ägnade mig åt var mest att vara full och spela allan.

Dock har jag inte varit i ett berusningstillstånd sedan dess. Istället började jag jobba - den förste juli för att vara exakt. För de som inte vet arbetar jag på Café Alexandra i Helsingborg, som lunchvärd kan man säga. Jag lagar mat och står i ett kök, men jag vill inte kalla mig kock eftersom jag inte är utbildad i det yrket.
That's it, helt enkelt.

Tobias Eke Vestergren - La première chapitre

Jag brukar tänka att ett liv delas in i olika faser. Man lever inte ett helt liv utan pauser, utan kapitel. Livet kan inte ses som ett joggingpass. Det är mer komplicerat än att starta, springa, och till slut komma i mål. Nej, jag ser det mer som att man delar in sina dagar här på jorden i små delar.

Jag har nyss avslutat den första delen. Jag har gått ut skolan. Jag kan faktiskt för första gången betrakta mig som en vuxen människa. Jag har ett arbete, jag försörjer mig själv. Och jag har till och med skaffat mig en utbildning.

Jag föddes den femte maj 1990, alltså för drygt 19 år sedan. Dessa 19 år har alltså kommit att skapa en bas för mitt liv. En sorts grundförutsättning kan man säga. Under dessa 19 år har jag rent praktiskt:
- Gått på dagis
- Gått i grundskolan
- Gått på gymnasiet

Dessa tre moment kanske också kan betraktas som delar av ett liv. Men tillsammans tycker jag att de skapar en mer ordentlig bit av en livstid.

Dessa 19 år har inneburit mycket för mig. Jag tror faktiskt att de första 19 åren av en människas liv betyder mest. Eller ja, i alla fall för en människa i min situation (en relativt välbärgad världsmedborgare född i "Västvärlden").
Under dessa år har jag fått en uppfostran och min personlighet har skapats. Alla de rosor och taggar man stött på har format en, helt unikt. Och självklart är man som mest mottaglig för intryck under ens uppväxt.

Jag vill inte bli för högdragen eller beskrivande gällande mina första 19 år. Men jag tycker att det är spännande att inse att man har passerat detta stadium, och nu alltså ska "ge sig ut i livet på riktigt". För det ska jag.

Jag har som till synes inte varit väldigt aktiv på bloggen under de senaste två månaderna. Anledningen till varför ligger i att jag har fått konfrontera fenomenet att jag nu har lämnat 19 år av trygghet bakom mig. De senaste året har faktiskt varit en ganska turbulent period i mitt liv. Någon gång förra hösten gick det liksom upp för mig vad som höll på att hända - jag skulle nu bli tvungen att på riktigt stå på egna ben. Det är en tanke som är lika spännande som skräckinjagande.

Men nu ligger jag hur som helst här i min säng, natten till den 14 augusti. Och jag känner att jag hittat tillbaka till verkligheten. 19 år av trygghet är över. Förhoppningsvis väntar 60 år av nya delar av ett liv som väntar på att få levas.

Tillbaka med fingrarna på tangentbordet, med andra ord.
Det ska bli spännande.

Med ciggen i ena handen och ölen i den andra - nu siktar vi på 19 nya år.