Glider vidare

Kanske har det varit en välbehövlig paus för mig att åka till Barcelona. Här är livet helt annorlunda än i Paris. "Det som sker, det sker", "mañana, mañana" osv osv. Gatorna är lugna, torgen sömniga och människorna tillbakadragna. Mysigt.

Ikväll blir det tapas och vin. Gott.

Lite svininfluensa, mycket saknad

Här sitter jag, äntligen hemma i min säng, och feberfrossar och hostar upp segt slem. Kanske har jag fått en släng av svininfluensan. Vem vet? Jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Bea sa att det var "Costasjukan", och med tanke på hur vi har levt nere i Spanien är det troligtvis så att kroppen bara håller på att rensa ut ett och annat.

Var ska jag börja? Det är svårt att till fullo beskriva något som har varit väldigt fint.
Det var alltså jag, Solveig, Johanna, Charlotte och Isabella som åkte tillsammans ner till Lloret de Mar på Costa Brava. Vi bodde dock i själva verket på ett berg (senare kallat Budgetberget, Venusberget ellet Monte Vodka) i en jättefin lägenhet med tre rum och kök.

För att dokumentera resan använde vi tre engångskameror och en massa videor, kallade CostaTube eller Costa-Kul (av Johanna). Tror nog att de får berätta lite utförligare. Ska ladda upp allt eftersom.

Nu ska jag sova, sova och sova. För imorgon är det bal! Då måste man vara pepp igen!

Hejdå Sverige

Okej. Nu har jag packat det viktigaste! Om fyra timmar flyger vi! Ska bli så otroligt skönt.
Ciao, som man säger!

Kalmarbilder

Som sagt hoppas jag att ni kommer på torsdag och tittar på våra bilder!

Här är lite andra bilder, från engångskameran jag framkallade igår! Bilderna blev riktigt fina, sådär härligt retro. Samtliga foton finns på Facebook.

Tillbaka till livet

Idag är det tisdagen den 28 april, det är sådär lagom varmt ute och jag ligger och trycker i en alldeles för stor soffa i en charmerande del av Bjuv (tänka sig, det finns faktiskt sådana).
Vad händer i mitt liv förutom att jag ligger här och sväller? Jo, mina vänner, det händer faktiskt en hel del. Jag känner faktiskt att mitt liv är händelserikt, och jag är lycklig. Är det inte helt fantastiskt? Det är det.

First things first. I fredags begav jag mig till min favoritstad Kalmar. Syftet var att dels besöka min favoritfaster Susanne (har dock bara en, men jag är övertygad att om jag hade haft fler hade Susanne ändock varit min favorit), och dels att festa loss på Kalmars dansgolv. Med mig i bilen hade jag Veronica ("Vevve-Luring") och Gabriella ("Gabbe"), och överaskande nog också Claes ("Clösse") och Filip ("Elmo"). Veronica och Bella hade jag såklart planerat att ta med. Men att de två herrarna från min parallellklass följde med var faktiskt en lyckosam slump som grundade sig i en fråga från Claes:
"Vet du om man kan kolla avstånd på Eniro?" frågade han i fredags.
"Ja", sa jag. "Jag ska köra till Kalmar efter skolan."
Och det skulle tydligen Clösse och Elmo också göra. Eftersom det vore dumt att köra med två bilar tryckte vi in oss alla fem i min krockade tyska skönhet, och efter 2 timmar och 45 minuter nådde vi vår destination. Billigt och bra!
Med oss hade vi sex liter vin, en liter livets vatten och lite annat smått och gott (bland annat en engångskamera!). Det blev verkligen en helt underbar helg med mycket vin, otroligt god mat och en massa skratt. Veronica bröt till och med handen.
Lovar att scanna in och lägga upp bilderna från engångskameran sen!

För övrigt är mitt liv fyllt av projekt. Jag kallar dem livsprojekt, eller projekt för livet.
De tre största som alla pågår just nu är:
1. Rökstoppet. Jag är fortfarande rökfri! 16 dagar idag, utan att ha tagit ett enda bloss! Jag är faktiskt otroligt stolt över mig själv. Jag känner mig liksom duktig, och faktiskt också hälsosam. OCH RIK! Med enkel matematik kan man räkna ut att jag hittills har sparat 800 kronor, på lite mer än två veckor! Är det inte helt otroligt? Jag har faktiskt inte känt mig såhär rik på länge. Det var fyra dagar sen lönen kom, och trots att jag varit i Kalmar och spenderat en del har jag mycket kvar! Och jag har inte ens fått mitt studiebidrag än! Mycket trevligt med andra ord.
Jag har faktiskt börjat överge tanken om cigaretterna. Jag kan se mig själv utan att röka i framtiden. Jag har faktiskt till och med beslutat mig för att försöka att inte röka i Costa. Vi får se hur det går, men just nu är jag oerhört taggad att fortsätta att vara rökfri, och det tror jag är en enorm fördel för att verkligen kunna sluta för gott!
2. Viktnedgång. Sedan jag slutade röka har jag gått upp tre kilo. Det är inte okej. Jag kämpade faktiskt i två månader för att gå ner åtta kilo, och jag tänker inte låta rökstoppet hindra mig från att hålla vikten. Detta faktum, i kombination med att jag åker till Costa Brava om 18 dagar, har lett fram till beslutet om diet, och inte vilken diet som helst, utan den berömda Tobias-dieten! Tidigare bestod den av: 20 cigaretter om dagen, fem koppar grönt thé, en varma koppen och en fullkornsmacka. Nu har jag ju fått exkludera cigaretterna, men resten ska jag hålla. Det är inte hälsosamt eller kul, men för mig fungerar det verkligen, så jag kör stenhårt.
3. Slutat köra bil. Eller rättare sagt; slutat köra bil om det inte är absolut nödvändigt. Insikten om att min bil tar väldigt mycket av mina pengar och hämmar väldigt mycket motion har kommit till mig för inte så längesen. Tidigare brydde jag mig inte, och tankade glatt för 100 kronor om dagen. Men nu inser jag att det verkligen inte håller. Jag vill köpa annat än bensin för mina pengar, och dessutom är det ju underbart att cykla till affären eller gå till solariet (haha).

Är det inte helt sjukt? Jag tycker det. Det känns konstigt, lite sorgligt, men innerst inne jävligt rätt. Ute är den spenderande, illaluktande, bensinfanatiske Tobias, och inne är den fräscha, rika, nyttiga och helt jävla fantastiska Tobias! Jag gillar det skarpt! Nu gäller det bara att hålla min nya livsstil.

Ordet som sammanfattar det hela är nog spännande.

Så har de sista timmarna börjat...

Om ungefär exakt två timmar och trettio minuter (i skrivande stund) lämnar jag New York.
Blandade känslor.
Vill såklart vara borta från det tråkiga Sverige och allt vad det innebär, men det ska även bli skönt att återse vänner och familj. Och dricka Zoégas, äta Marabouchoklad och duscha i ickeklorerat vatten.
Hur har då det stora landet i väst varit? För att sammanfatta det hela i ett ord så skulle det nog vara märkligt. Men det är alldeles för tidigt för att börja kommentera och reflektera. Man måste smälta stora upplevelser.

Ett päron till farsa

Idag är det fredagen den trettonde, och det är lite speciellt! Men inte för att jag tror på skrönan om fredagen den trettonde, nej, utan för det är min käre fars fyrtiofemte födelsedag!
Så ett stort grattis till honom!

Annars händer inget speciellt idag. Hittills har vi bara slappat och solat. Ikväll blir det god mat.
Livet är allmänt gott med andra ord!

Balkongen, Systembolaget och jag

En gammal och kär bekant till mig, Systembolaget, har verkligen det bästa vinutbudet i hela världen. Det vet de flesta vinälskare.
Tidigare idag var jag inne och handlade en flaska Jacob's Creek i en så kallad "Liquor Store", och det fick mig att tänka på min gamla bekant. Även om det kanske är smidigt och praktiskt (och i vissa fall billigare) att inte ha alkoholmonopol, så erbjuder ingen försäljningskedja eller fristående butik ett lika fint utbud som Systembolaget. Därför tycker jag det är värt de där extra kronorna som man betalar på Systemet. De kronorna går både till kvalitet och kvantitet!

Och ja, nu sitter jag här igen. På balkongen. Med mitt vin.
Det är fan i mig gott att leva.

Slutsats kväll

Fortfarande på balkongen.
Varför?

Klockan är 23.00 och det är över 20 grader varmt ute.
Därför.

Våga vägra vinterkläder!

Så var man tillbaka i Fort Lauderdale! Efter tre nätter på det mysiga hostelet i Kyes beslutade vi oss för att åter köra tillbaka till fastlandet. Främsta orsaken var faktiskt att det helt enkelt var för dyrt. Betalade närmre 5000 kronor för tre nätter. På ett hostel. Det är liksom inte okej. Och eftersom de flesta andra hotellen till rimliga priser var fullbokade, körde vi upp här igen. Så nu bor vi på ett nice hotell femtio meter från stranden som desutom har pool. Mycket mer förmånligt, med andra ord. Och här är minst lika många heta spring break-studenter, och lika god Corona. Konklusion: jag är väldigt nöjd.

Gårdagen har gjort dagen till en stor huvudvärk btw. Men levern är ju som vi alla vet ond, och måste därför straffas.

Ikväll är ett osäkert kapitel. Jag är sugen på att fortsätta kedjeröka, surfa och småsutta på min öl på balkongen. Men kanske blir det till att göra stan. Det gick inte så bra sist här i Fort Lauderdale. Då skulle jag "visa hur man drack på Campeon", och det slutade helt enkelt med att jag ensam fick ta taxi hem klockan halv elva. Ungefär som hemma alltså, så man får väl säga att jag lyckades!

Snart är det hemfärd. Hm. Inte kul. Men det ska bli riktigt jävla roligt att återse mina kära vänner. Och sen är det ju inte så långt kvar till Costa heller. Hihi.
Hur som helst ska jag bränna min skepparkavaj när jag kommer hem. Vägrar att klä mig i vinterkläder efter dessa dagar i paradiset. Det kommer antaligen bli min charmiga Primark-skinnjacka som får värma mig tills våren kommer till Sverige.

Hasta luego, amigos.

Party, mina vänner, party!

I Key West är det inte lugnt. Det är party. Igår strippade jag på en bar och tjänade 200 kronor på tre minuter. Det får man väl säga är ganska party?
Efter en sväng tillbaka på hostelet, inköp av cigaretter och öl hängde jag på ett gäng collegestudenter på spring break downtown. Det var också party. Det blev bland annat bull riding och tequilashottävling. Och folk som känner mig vet antagligen vilken relation jag har till tequila. Men, vad ska man göra? Ska man leva den amerikanska drömmen, kan man lika gärna göra det fullt ut.

Ikväll är det beachparty med mina "nya vänner". Haha. Rock on, som min älskade vän Jenny "Blondii-Blond" Fernsten brukar säga.

Reportage från allas våra Förenta Stater

Här är mitt reportage till kommunikationen, som vanligt för sent inlämnat.

Verklighet eller inte?

Jag sitter på ett slitet hotellrum i Miami, i en säng som antagligen varit med om en del. Trots att vi valt ett rum för ickerökare, ligger det en frän doft i rummet, och jag kan ana ett par brännmärken i den ruffiga heltäckningsmattan. Jag är i USA, för första gången i mitt liv. Jag är i landet som jag i hela mitt liv hyst fördomar gentemot. För de tre bokstäverna U, S och A, är tre bokstäver som tål att upprepas - alla har något att säga om dem, vare sig man avgudar eller avskyr det stora landet i väst.

Jag är här med min pappa och hans kompis, mer som ett extra bagage än som en extra resekamrat. Deras syfte med Floridaresan är att besöka Daytona Bike Week, i Daytona Beach, och när jag fick tillfälle att följa med tvekade jag inte en sekund. Så nu sitter jag här, på ett slitet hotellrum i Miami, och väntar på att min resa ska börja.

När morgonen gryr är vi uppe tidigt för att börja bege oss norrut mot Daytona. Efter några timmars turistande i downtown Miami, är vi ute på vägen. Det tar inte lång tid innan jag förstår hur mycket bilen betyder för amerikanerna. Alla har vi ju hört att USA är bilens land, men det tål verkligen att upprepas. Även de minsta vägarna är trefiliga, och man kan lugnt säga att de små städer vi passerar är uppbyggda för att passa bilförare. Det är nämligen inte bara Mc Donald's som är utrustade med drive in-luckor, utan alla de matställen vi kör förbi är också drive in-restauranger. Och det stannar inte där, nej, här finns drive in-bankomater, drive in-apotek... till och med drive in-kyrkor. Helt otroligt tänker jag, men det verkar vara en självklarhet här, i bilens land.

Efter en natt i Fort Lauderdale på vägen, befinner vi oss nu i Daytona Beach, en "liten" stad alldeles vid Atlanten i norra Florida. Under den vecka i månadsskiftet februari/mars då vi besöker staden, är den helt översvämmad av så kallade "bikers". Motorcykelträffen räknas faktiskt som en av de största träffarna i världen, så det är ju inte så konstigt att jag vart jag än vänder mig bara ser motorcyklar.

Mycket snart märker jag vilken könsmaktsordning som råder i USA (eller i alla fall bland motorcykelförare). T-shirts med tryck som "If you can read this, the bitch probably fell off in Daytona Beach", "I aint got no bitch, I just eat pussy" och "I'm in Daytona Beach, and I'm here to fuck" säljs överallt, och unga tjejer med silikonbröst springer omkring och serverar Jägermeister till äldre män med lädervästar. Det hade väl varit en sak om det hade stannat där. Men att det sedan längs gatorna finns mängder av små marknadsstånd med lokala kyrkor som välsignar "riders" gör det hela en aning förvirrande. Men jag förstår efter en tids vistelse att det är detta som är USA. Här är allting en smula rubbat, och man kan verkligen inte, överhuvudtaget, jämföra det med Sverige. Detta har jag fått erfara under hela resan, eftersom man snabbt förstår att det är en helt annan mentalitet som råder här. I USA existerar ingen jantelag, men heller ingen vidare Socialstyrelse.

"Daytona är inte vad det har varit" konstaterar pappa efter tre nätter. Så, även han har tröttnat på det ständiga festandet, och den ytliga fasaden. Det glädjer mig. Frågan blir då vart vi nu vänder kosan. Jag kommer med det anspråkslösa förslaget "New Orleans". "Ja, varför inte?" får jag till svar. Så, inget snack om saken - vi åker till New Orleans.

Det var lite längre än vad vi trodde. Drygt 1000 kilometer färdas vi i vår hyr-SUV, och när vi väl anländer till vår destination, efter att ha kört genom både Alabama och Mississippi för att slutligen komma till Louisiana, är det redan sent, och mörkret vilar tungt över New Orleans. Därför blir det en natt på ännu ett motell, utan att ha utforskat staden. Det får helt enkelt vänta tills imorgon.

Så ljusnar ännu en natt, och en ny dag tar sin början. Efter en snabb dusch bär det av till New Orleans centrum. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig: en trasig, sönderstormad stad? En blomstrande kulturknutpunkt? Frågan är vad man vågar förvänta sig?

Eftersom vårt motell ligger en bit utanför staden, tar det ett tag innan jag överhuvudtaget kan bilda mig en uppfattning. Men efter en kvarts körning ungefär ser jag det riktiga New Orleans. Det är skrämmande, eftersom bilderna mina ögon förmedlar stämmer väldigt bra överens med de bilder vi alla sett på tv, hört på radio, läst om i kvällspressen. Kraftfulla Katrina gjorde sitt jobb: staden är fortfarande full av sönderblåsta vägar, broar, hus... Fortfarande står skyskrapor tomma, utan varken fasader eller fönster. Hur kan detta vara en verklighet i världens starkaste ekonomi, frågar jag mig.

Efter en franskinspirerad amerikansk frukost downtown, letar vi oss bort mot de gamla franska kvarteren - stadens historiska och kulturella kärna. På vägen ser jag ytterligare härjade bostadskvarter, gräsplättar jag förmodar tidigare varit parker och andra rester av en stad som inte längre finns. Jag undrar hur många livsöden som gått i kras tack vare Katrina. Självklart en fråga som är omöjlig att besvara, men enligt statistiken har befolkningen minskat med över 40 procent. Och det märks.

Efter ytterligare körning är det precis som om jag befinner mig i en helt annan stad, trots att jag bara är i ett annat kvarter. Även om de franska kvarteren ligger en bit in i staden, gissar jag att det inte är den enda anledningen till varför dessa gator inte alls ser "Katrinapåverkade" ut. Givetvis har det att göra med att det är här turisterna finns. Här har man brytt sig om att restaurera och göra det vackert. Ännu en känsla av att USA är, och kanske inte bara en smula, rubbat infinner sig. Hur kan man prioritera turism framför befolkning?

Hur som helst. Gamla New Orleans, de franska kvarteren, Vieux Carré, är en fröjd för ögat. Här finns det jag drömt om: fantastisk arkitektur, lummiga innergårdar, mysiga restauranger, jazzmusiker på gatan, gatskyltar som både är på engelska och franska. Ändock kan jag inte släppa att jag är här, i detta paradis, när jag vet att tusentals människor antagligen strosar omkring hemlösa på andra sidan staden.

Tankfylld, ångestladdad, upprymd? Jag vet inte riktigt hur jag ska känna mig. För nu sitter jag på ännu ett motell, tillbaka i trygga Florida. Dagarna som återstår av min resa kommer att bestå av att färdas ner mot, och sedan stanna i, det tropiska paradiset Key West. Väl där kommer jag antagligen bara att ligga på stranden och dricka Budweiser, prisa mitt falskleg och önska att jag aldrig mer kommer behöva återvända till Sverige. Även om jag nu ser fram emot dagarna i Key West, kan jag faktiskt inte sluta tänka på USA. Och med USA menar jag inte det jag ser, utan det jag verkligen upplever. Detta är inte bara ett land fyllt med kontraster, klyftor och märkliga företeelser. Det är verkligen ett sjukt land - på godo och på ondo. Det är ett land där inget är stort nog, där inget är konstigt nog. Bara det är stort och konstigt. Så även om jag kommer finna att den tropiska ön längst ner i Florida är ett paradis, kommer jag ändå att vara tacksam över att få återvända hem till Sverige, eftersom det för mig symboliserar verkligheten. USA är nämligen något annat än verkligt för mig. Ännu kan jag inte greppa dessa tre bokstäver.

New Orleans

Så var man i New Orleans. Sitter dock på hotellrummet, och klockan är ganska mycket.
Men det ska bli väldigt intressant att utforska staden imorgon. Jag föreställer mig jazzpubar, cajunrestauranger, rökiga gränder och gatuskyltar på franska. Kanske inte bra att hoppas på för mycket? Som sagt, det ska bli väldigt intressant!

Beer 'N Bacon

United States of America - Land of the Free and Home of the Brave. Eller borde det kanske vara USA - Land of the Fat and Home of the Grease?
Imorse åt vi en riktigt amerikansk frukost, vilken bestod av blåbärspannkakor (vilka var en decimeter tjocka), stekta ägg, bacon, stekta potatisar och toasts med smör. Jag tror nog jag fick i mig tre dagsbehov av kalorier bara genom att inta det målet. Och det är inte direkt något ovanligt att äta på det viset, med sådana mängder fett och kalorier - det är snarare mer regel än undantag. Dessa matvanor befäster även det sjuka klassystem som finns i USA, eftersom den feta onyttiga maten är billig, och väldigt lättillgänglig. En cheesburgare på Mc Donald's kostar exempelvis bara 59 cent, vilket är en femma ungefär. Och på vanliga landsvägar (vilka för övrigt ofta är trefiliga, trots att det bara är "70-vägar") mellan två städer, finns det åtminstone fem Mc Donald's, fyra Burger King, fyra Wendy's, tre Denny's, fem Subways osv osv.
Det är sorligt att hälsomedvetandet är så lågt, och överhuvudtaget inte något som diskuteras av högre makter. Många gånger har vi ju hört USA lägga sig i andra länders politik, men man hör aldrig den amerikanska makteliten tala om sina egna problem. Och det är märkligt, för det finns många.

Bilar

Så var man i Daytona Beach, och den pågående Bike Weeken. Det är nice, och oväntat hardcore. Pappa läser motorcykeltidningar och Palle leter efter stripklubbar. Det är så det ska vara.
Idag har det varit en dag med mycket bilåkande. Åkte från Fort Lauderdale imorse och kom inte till Daytona förrän nu. Och på tal om bilar, så är det ju inte någon nyhet att USA är bilens hemland, men det tål verkligen att poängteras. Det här är bilarnas land. Vi har ju alla hört talas om att Mc Donald's har drive-in, men här i USA stannar det verkligen inte vid Mc Donald's. Jag har hittills sett drive in-bankomater, drive in-apotek och på vägen hit till och med en drive in-kyrka (!). Det är verkligen helt sjukt. Man måste helt enkelt säga att General Motors reklamavdelning har gjort ett bra jobb, eftersom de skapat sjuka, inbillade behov hos den amerikanska befolkningen. För det kvittar hur nergånget ett hus är, det står alltid två stora bilar utanför. Tänk så hade det varit likadant i Kina?

Lite fotouppdatering

Soligt och underbart Miami Beach.

Som ovan.

Miami från bilfönstret.

Sliten och jetlagad på frukosten imorse.

"Okej"

USA. Dessa tre bokstäver tål att upprepas. Det är väldigt svårt att sätta ord på känslan av att vara här, och detta kan jag faktiskt säga utan att överdriva. Än så länge gillar jag det. Skarpt. Men det är kanske också för att det just nu är 30 grader varmt, och jag är en förfrusen svensk.
Man kan inte göra annat än att luta sig tillbaka, och citera min faster Susanne: "Okej".

Jag har i alla fall sett Frihetsgudinnan

Just nu sitter jag och mitt entourage fast i New York, i alla fall i fyra timmar till. Vårt plan från Köpenhamn var försenat, och eftersom vi inte hade mer än en timme på oss i New York att byta till flyget till Miami, fick vi helt enkelt boka om våra biljetter. Men vi fick bara två, så det är inte säkert att pappa kommer med flyget som vi ska ta kl 20.00 (NY-tid), eftersom han bara står på standby-listan. Men det ska nog ordna sig. Blev lite drygt att boka om hyrbil och hotell etc, men det löste sig tillslut.
Så nu sitter jag här, på Newark International Airport, med min laptop utanför vår gate, och det luktar lite surt av all kapitalism runtomkring mig. Men det är ändock en frän (med betoning på häftig) känsla som spirar i kroppen. Jag är ju faktiskt i Amerikas Förenta Stater. Och jag lever, så det är ju nice.
Nu ska vi köpa taxfreewhiskey och sen kanske sova en liten stund. Spännande.

Över Atlanten

Så var det dags, att för första gången ta sitt pick och pack, sätta sig på ett flygplan och åka till Amerikas Förenta Stater. Det känns... märkligt. Samtidigt som jag är väldigt spänd och förväntansfull åker jag dit utan några som helt föreställningar, med ett öppet sinne. Jag vill, eller rättare sagt, vågar inte föreställa mig bilder om hur det är där borta, i landet som är så mycket. Vulgärt, dubbermoraliskt, spännande, stort, överdådigt, ogreppbart, fantastiskt?
Det ska bli väldigt intressant att få "recensera" USA.
Jag ska ta med både datorn och kameran, så förhoppningsvis blir det någon sorts uppdatering, åtminstone ett par gånger.
Nu måste jag nog packa klart och gå till sängs, för imorgon är det avfärd 05.30.