Det är vid tillfällen som dessa man känner meningslöshetens innersta väsen

Det kvittar hur mycket man har planerat eller hur tidigt man stiger upp på morgonen. Har man inget arbete att gå till, har man inget arbete att gå till. Det är det bistra sanningen.

Klockan är nu tolv. Jag har redan gjort vad som kan göras här hemma. Det är för vått i trädgården för att sätta igång med sysslorna där. Och vännerna träffar jag inte förrän ikväll. Så nu är frågan: vad ska man hitta på? Kreativiteten finns inte där alltid i bakfickan, redo att bli framplockad.

Tips? Förslag? Kommentarer?

Hösten och det nya livet

Det är dags att aktivera sig lite, såhär på hösten. Loppis, auktioner, tennis, trädgårsarbete och läsning är det som fördriver min tid denna vecka. Det är så skönt. Rekreation, kan man säga.

Lite Facebook, Damien Rice på Spotify och grönt te är skönt som avkoppling också.

Nya livet går bra, riktigt bra. Mer ikväll.

As if anyone would give a fuck

Som sagt har jag varit ganska upptagen med FN-rollspelet på Nicolaiskolan som kulminerade förra veckan. Det var hårt och tidskrävande, men i slutändan värt varenda spenderad minut. Jag, Robin och Emma kände oss sjukt stolta i fredags, och jag måste erkänna att jag fortfarande känner mig lite barnsligt förtjust över min delaktighet i det hela.

I fredags samlades vi för att fira projektet, och avslutade det hela med några öl. Fruktansvärt gott och välförtjänt!

Festandet fortsatte på lördagen då Vännen hade sin 18-årsmiddag hemma hos sig. Det var vänner, släkt, tårta och hela köret, och sammanfattningsvis kunde vi alla konstatera att det var mycket trevligt! (Vännen fyllde år igår, så grattis till henne!)

Igår var det som bekant söndag, och det medförde som vanligt stora tankar och känslor. (Jag är född med grym söndagsångest.) Mest tänkte jag nog på mig själv och min fläskiga uppenbarelse medan jag satt och tryckte i mig choklad och öl. Så plötsligt bestämde jag mig: Nu får det vara nog! Nu är det slut på min ohälsosamma livsstil! Därför, mina damer och herrar, beslutade jag mig för att ännu en gång prova på...

...DET NYA LIVET!

Tro det eller ej! Men (som jag sagt så många gånger förut) "denna gången är det annorlunda"!
Nu har jag skrivit ett fint papper där jag satt upp klara regler för "det nya livet". På så sätt tror jag det kommer att bli lättare att hålla sig hälsosam.
Idag vägde jag in mig, och ett tydligt mål var jag snabb med att konstatera: Jag måste gå ner tio kilo. Punkt. Har aldrig varit så här fet. På riktigt.

Nu ska jag snart köra en sväng med min lilla bil (som pappa försedde med cd-stereo tidigare idag) in till stan. Tjohopp!

Så var det måndag igen...

Förra veckan var ett enda virrvarr av FN-rollspel, hets och öl. Men jag lever.
Uppdateringen suger för tillfället. Orsaken? Min nätadapter till datorn har gått sönder. Trist.

Sparar redogörelsen om mitt liv till senare.

Är det söndag? Eller måndag? Kanske tisdag?

Avsaknaden av arbete på Nicolaiskolan idag har fått mig att tro att det är söndag. Men så är ju som de flesta vet inte fallet.
Denna helg har gått i slapphetens, höstens och mysets tecken: jag har betat av två filmer, en bok och ett kilo godis, vilket man faktiskt får unna sig då och då.

Imorgon och resten av veckan är det bara jobb som gäller - åtta till fyra är melodin.
Det är lite skönt att fredagen är sista dagen i det projekt jag är involverad i, men det känns lite trist samtidigt, eftersom så fort man har en sysselsättning i vardagen så känner man sig så mycket mer full av liv och mening. Jag får helt enkelt hitta något annat att göra.

Nästa vecka blir det kanske Paris. Kanske. Förhoppningsvis. Men inget är säkert än.
Nu: lite läsning och sedan sömn för att ladda batterierna.

Jag vet inte vad som hände häromdagen, men på något sätt har Darin lagt beslag på min hjärna. Nog bäst jag stänger av datorn nu.

USA är det största jävla fittlandet som finns

http://www.imdb.com/title/tt0924129/

(Säger jag efter att ha sett en amerikansk film, men whatever.)

Trött snubbe i ny bil

Nu ligger jag äntligen här i min säng med min dator och bara slöar. Det var längesen sist, eftersom hela helgen varit lite småstressig.
I fredags var jag och Jenny på Tivoli, vilket var första gången på ett halvår för min del. Och om jag gissar rätt lär jag inte visa mig där under nästa halvår heller. Tivoli är helt enkelt inte min grej. Jag känner mig inte bekväm där (om jag inte är så full så jag inte kan stå upp, vilket säger en hel del).

Gårdagen spenderades med massa godis, en bra film och gott sällskap. Hm... "vila" tänker ni. Men så är inte fallet, eftersom jag under kvällen både lämnade och hämtade mamma och moster i Lund. Lite drygt alltså.

Helgen har dock inte varit helt värdelös. Hur kan då detta komma sig? Jo! Jag och min käre far har införskaffat en ny bil åt mig! Eller ja, ny och ny, den har några år på nacken. Igår körde vi och hämtade en liten Ford Fiesta (svart och fin), så nu kör jag omkring i princip gratis eftersom min lilla bil knappt konsumerar någon bensin.

Ni finner mig alltså hädanefter i en sådan här liten svart fara.

Well, that's about all, folks...

Dekadensens dygn är över.

Ikväll har jag dels varit i Ängelholm och dels i min källare. Har faktiskt fått mycket gjort: rummen är nästan städade, tvätten är nästan tvättad och toaletten är nästan ren. Imorgon lär det vara färdigt. Nu ska jag lägga mig. Läsa. Slappna av. Återvända till livet.

Imorgon väntar Nicolaiskolan och resolutionsworkshop.

Men först, ett låttips...




...och några visdomsord från Dolly P:

You better stop whining, pining
Get your dreams in line
And then just shine, design, refine
Until they come true
And you better get to livin'.

Your life's a wreck, your house is mess
And your wardrobe way outdated
All your plans just keep on falling through
Overweight and under paid, under appreciated
I'm no guru, but I'll tell you
This I know is true:

You better get to livin'.

Vännen Vensson talar ut som sina sexuella erfarenheter

Det är tur att man har vänner som Josefine "Vännen" Svensson ibland.
Nu när det är jag och dekadensen tittar jag på följande video för att bli på bättre humör:




http://the-little-f-word.blogspot.com - "Vännen talar ut"

När självbevarelsedriften tryter dansar dekadensen på Tobias axlar

Nu får det vara nog. Vad har jag gjort mot mig själv? Jag har kommit på mig själv med att bli en enstöring, någon som bara lever för det allra minsta och som inte eftersträvar mänsklig kontakt. Visst har jag alltid nöjt mig med de små tingen i min vardag, och inte alltid känt ett behov av att vara på topp, men det finns en gräns, och jag är rädd för att jag nyss passerade den. Med råge.

Dekadens är dagens ord. Dekadens är det jag förknippar min existens med. Det är dekadensen som tagit över min vardag.

Jag känner att jag behöver något som det här:















Med andra ord en rejäl retouch; både för mitt inre och mitt yttre. Det är helt otroligt vad snabbt det går att förfalla om man inte bryr sig om sitt yttre. Det sätter sig direkt på rutinen och vardagen, eftersom utsidan oavsett vad man säger alltid är andra människors bedömningsgrund.
Vad jag är i behov av är en uppfräschning, helt enkelt, utan över- eller underdrifter.

Rannsakande litteratur i höstmörkret

Läste alldeles nyss ut "Gräset sjunger" av Doris Lessing. Det är en bok som verkligen beskriver och porträtterar rasfrågan i södra Afrika under den brittiska kolonialtiden. Boken behandlar även mänskligt förfall, som kanske inte låter så roligt att läsa om. Men Lessing lyckas göra detta ämne intressant. "Gräset sjunger" är en bok som har berört mig inte bara psykiskt, utan även fysiskt. Kanske handlar det om att jag själv känner att jag håller på att förändras och förfalla?

Lessing belönades ju med Nobelpriset i litteratur för två år sedan. Det får mig att tänka på fredagens händelse som jag helt glömt bort: Obama fick ju Nobels fredspris! Har som sagt inte reflekterat över det alls i helgen. Vet inte riktigt vad jag ska tycka även om jag är en stark Obama-anhängare. Det är väl lite tramsigt, lite ogenomtänkt och lite förhastat. Men å andra sidan tycker jag också att det är spännande, i rätt riktning och framförallt hoppfullt. Det är bra att omvärlden ger Obama sitt stöd - det behövs! Något som dock hamnar i fokus är pressen den amerikanske presidenten nu utsätts för i ännu stärre omfattning än tidigare. Jag hade inte velat vara i Barack Obamas skor.

Nu är det snart läggdags - imorgon väntar Nicolaiskolans FN-elever. Suck. Om jag själv hade fått bestämma hade jag gärna hoppat över och istället ägnat morgondagen åt absolut ingenting. Det säger nog en del om hur försoffad jag blivit. Innerst inne vet jag att det är bra att jag sätts i arbete imorgon; det håller inte att spendera dygnets vakna timmar (vilka för övrigt är få) med att glo på tv, surfa och läsa. Jag måste ut och visa mig bland folk och känna mig lite behövd. Det är viktigt.

Innan jag somnar ska jag börja på en ny bok - "Rivalerna" av Jeffrey Archer. Känner att jag behöver lite lättare litteratur efter Lessings mastodontroman. Dessutom gillar jag Archer. Läste hans "Precis på öret" för ett par veckor sedan, och den boken gillade jag väldigt mycket.
Slutpratat om böcker och elende - godnatt!

Just det! Nu är det jag och Linda Skugge...

Någon mer än jag som kommer ihåg bloggbråket mellan Linda Skugge och Björn Ranelid för några år sedan? Guess what - nu spelar jag i samma liga!

Inlägget om Anna Anka upprörde tydligen mer än jag trodde. Tråkigt? Onödigt? Roligt? Jag vet inte. Lite av alla tre skulle jag tro...

Vilken helg, vilken helg...

...skriver jag, utan att den ens är över! Det är ju bara lördag, men jag måste säga att det känns som söndag.

Igår var jag och Jenny i Helsingör för en jobbintervju (observera - en jobbintervju). Dock lyckades vi nästla oss in båda två för vars ett samtal. Och det kändes faktiskt som om vi verkade intressanta för den danske snubben som frågade ut oss. Vem vet? Kanske ser ni mig och Jenny dela ut post i Danmark framöver..?

Igårkväll blev det lite vin hemma hos mig. Inget märkvärdigt egentligen, men en kväll som innehåller alkohol och underliggande konflikter brukar inte sluta så värst bra. Och igår var inget undantag. Men, förhoppningsvis har jag tagit mig ur den väldigt dumma situationen jag försatte mig i. Jag kan enkelt säga att de telefonsamtal jag haft idag varit otroligt givande, och framförallt välbehövliga. Jag hoppas på det bästa och fortsatta tider av sjuka upptåg, djupa samtal och alldeles för många cigaretter...

Min kväll har dels spenderats med fotbollen, men också med min nya dvd-box. Oh, yes, Falcon Crest äger. Och om jag känner mig själv lär jag inte sluta titta imorgon förrän jag sett alla de 15 timmar boxen innehåller...

Sämre än djur

Islam, hederskulturer, HBT-frågor, idioter och våld är saker som kan göra mig fruktansvärt förbannad. Tittar just nu på Dokument inifrån på tvåan. Visar en dokumentär som heter "Sämre än djur". Helt sjukt.

http://svt.se/2.102376/1.1690825/samre_an_djur_-_i_familjens_vald?lid=puff_1714192&lpos=lasMer

Hur svårt kan det vara att bara skärpa sig?

Det är sjukt hur meningslös man känner sig när man bara går hemma.
I mitt liv existerar inget som heter självdisciplin.

Google inspirerar

Göran Hägglund - Europas mest meningslösa och puckade politiker

Efter att ha sett kvällens Babel och lyssnat till debatten "om det är ful att vara folklig" blir jag bara arg. Arg på Göran Hägglund och hans fittiga ARTIKEL på DN debatt.

Nostalgitrippen är total

På YouTube hittade jag öppningsscenen till första säsongen... Åh. Jag längtar.
Nu ska jag börja mumla mantrat "jag kan sova, jag kan sova, jag kan sova...".

Såhär kan man lösa sina problem en tisdagsnatt

Nu har jag gjort någonting åt min tristess. Nu kan jag säga farväl åt meningslös tid och onödig ångest. Nu kan jag fylla mina dagar med något vettigt!

Eller nja, inte riktigt... Men jag har äntligen gjort slag i saken att köpa DVD-boxen med första säsongen av Falcon Crest.

Enligt mig är Falcon Crest en av historiens mest klockrena och välspelade såpor - alltså inte att jämföra med det skit som idag sänds på TV.

Nu ska jag sova, på riktigt.

Statlig kultur räddar

Denna dag har varit den mest meningslösa på väldigt väldigt länge. Jag har inte gjort ett piss, bara gått runt med flottigt hår och urtvättade pumashorts. Det är sjukt hur onödig ens existens verkar när man inte åtar sig något.
Passande nog åt jag frukost just när Rebecca Vinterbarn Elgs krönika lästes upp i P3. Veckans ämne: vad Rebecca gör hemma när ingen ser. Jag kände mig väldigt träffad: "En bra dag strosar jag omkring i skitiga strumpor och tovigt hår", "jag tvättar händerna efter att jag har bajsat, men utan att använda tvål", "jag sitter kvar i den vanliga soffan när jag ska klippa mina tånaglar och stunden efter somnar jag till på kudden och saglar", "jag tänker inte ett skit på hur vi ska kirra världsfreden", "jag unnar mig att vara en äcklig människa", "den riktiga människan får bara plats när ingen annan ser"... Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: kan man annat än att älska denna människa?

Denna dag räddades dock för en stund sedan av Kobra. Jag älskar Kobra. Jag hade kunnat ersätta alla andra tv-program med Kobra. Jag älskar till och med namnet "Kobra". Ja, jag älskar Kobra.

Imorgon ska jag göra allt som står i min makt för att se till så att min onsdag blir tvärtemot denna veckas tisdag. Jag ska för det första visa mig ute bland folk. Jag ska duscha och fräscha upp mig. Jag ska känna mig meningsfull - det är mitt primära mål.

Fortfarande inte upptäckt Rebecca Vinterbarn Elg? Hitta en ny inspirationskälla:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramId=3130&Artikel=2007355
Tittar du fortfarande på Idol? Hitta något att titta på av betydelse:
http://svt.se/2.104367/kobra

Från den kommunala skolapparaten till whitetrashfolkets Mekka

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det har varit en hektisk dag. Steg upp strax innan sju imorse för att bege mig in till Helsingborg för att gästföreläsa på "Skolstaden Nicolai" som det numera kallas. Det var en upplevelse. Ännu en gång slog det mig hur trögflytande och gammaldags den kommunala gymnasieskolan i Helsinborg är - det finns ingen flexibilitet what so ever! Lärarna glider omkring med sina kaffemuggar och eleverna lär sig inte att tänka själva. Och framförallt finns det ingen internkommunikation. Skrämmande, men framförallt trist för alla inblandade parter.

Det var jag och Robin som höll i två lektioner i lika många klasser. I en utav dem gick inte mindre än 28 elever med invandrarbakgrund (av 31). Så till er campeoniter - nu får ni en liten förklaring till varför vår skola har minimal mångfald! Det var väldigt annorlunda - häftigt och sorgligt på samma gång. Det kändes som ett starkt bevis på att den svenska integrationspolitiken inte har fungerat.

Föreläsningarna gick dock bra, och både jag och Robin kände att vi har fångat elevernas motivation.

Vid lunchtid begav jag mig upp till Jensan, och efter att vi lyckats locka med oss Råvik och Vännen bestämde vi oss för att köra upp till inget mindre än ULLARED! Att komma dit är alltid en upplevelse (andra gången för mig). Snacka om att stället är ett Mekka för de människor som ofta omtalas som "white trash". Barn- och kundvagnar överallt, en intern överfull camping, pensionärer med onödiga kryckor, tomma Level-paket slängda på gatan... Det är så det är. Dock finns det inget som slår Ullared när det gäller budgetshopping.

När vi till slut gick ut ifrån huvudattraktionen GeKås klockan halv sex fanns det följande i min gula påse:

- Ett flätat läderskärp: 39.95

- Ett underställ: 69.95

- Ett par vantar: 39.95

- En halsduk: 49.95

- En plånbok: 39.95

- Två engångskameror: 29.95 styck

- Två paket plåster: 4.95 styck

- Ett paket rakhyvlar: 3.95

Inte så värst mycket med andra ord, men riktiga fynd!

När jag kom hem väntade en underbar middag med min kära familj för att fira mammas 42: a födelsedag. Mysigt!

Och nu är det sömn.

Budget-Mekka.

Är det nödvändigt att knarka i sociala sammanhang?

Nyss hemkommen efter kvällens socialiserande kan jag inte förhindra mig själv från att fråga: sedan när blev knark en del av vårt umgänge?
Ikväll var jag på en jättetrevlig middag där de flesta hade roligt, dansade och pratade med varandra. Men ändock måste vissa ta fram en joint och röka på bakom huset. Min enda fråga är "varför?". Kan folk inte ha roligt utan att ta till "det där extra"? Är de osäkra på sig själva, eller har det kommit så långt att knark är så pass accepterat att ingen reagerar?

Jag står upp för mig själv. Knark är bajs. Punkt.

Är det kylan som förblindar våra sinnen?

När jag nyss gick genom ett höstkallt Bjuv efter att ha varit ute i Helsingborgs festvimmel fick jag mig en tankeställare: Sedan när blev det vedertaget okej att vara allmänt aggressiv och pinsam? Det har på senare tid stört mig allt mer att människor uppträder alldeles för berusade för sitt eget bästa. Jag är så trött på att hela tiden komma på mig själv med att vara på min vakt, eftersom man inte känner sig säker bland sina medmänniskor. Varför är vi svenskar sådana? Varför kan vi inte hantera alkohol på ett moget och trevligt sätt? Varför har det blivit standard att man så fort man dricker bli besvärlig och allmänt dryg? Jag önskar att vi kunde vara mer kontinentala och mogna när det gäller vårt drickande. Man kan ju undra varför det är som det är... Är det kylan? Eller kanske vår tradition av hembränt och vikingatänkande? Jag blir hur som helst trött. Så trött.

Jag säger inte att vi ska spola kröken, men kanske vara lite försiktiga med glöden...

När fan ska det sluta?

Läste igenom mina bevakade bloggar, och fann till min förtvivlan att en stor majoritet sympatiserar med Anna Anka.

Jag var helt seriöst tvungen att paniklyssna på en av P1:s podcaster för att på mycket kort tid insupa förstånd och på samma gång plussa på kulturkontot.

Fittigt: http://www.tv3.se
Verkligt: http://www.sr.se

Anna Anka for president?

Jag är bara tvungen att spy lite galla innan jag drar mig ner mot duschen. Blir fruktansvärt upprörd när jag får en gruppinbjudan på Facebook av oviktig person. "ANNA ANKA FOR PRESIDENT" heter gruppen. Det är inte okej. Det är inte kul. Det är puckat, äckligt och osmart. Utan sina ideal har man ingenting. Ni puckade, plastiga och "spexiga" personer som ligger bakom detta - skärp er!

Man måste stå upp för verkligheten känns det som.

.

I slutändan lär det väl vara jag och Nalin Pekgul som står där och fortfarande tror att Sverige någon gång kommer att bli jämställt.

Bristen på arbete skapar nya möjligheter

God förmiddag!

Här sitter jag lite snabbt för att fördriva lite tid. Steg upp klockan åtta i morse för att äta frukost med Charlotte. Efter intag av goda bullar från Bjuvs Konditori gick vi ut med Ebba, och det visade sig bli ett riktigt träningspass. Var väl ute i en och en halv timme i alla fall. Skönt! Det är sådant här som gör att livet känns meningsfullt trots att man egentligen bara är en stor pormask för svenska staten.

Saken är faktiskt den, att sedan jag sade upp mig i fredags känner jag att mitt liv tagit en ny riktning - jag har börjat leva igen! Har haft fullt upp hela veckan, och även helgens schema är späckat. Jag gillar det - äntligen har man tid och ork för att göra sådant man vill!

Igår hade jag, Emma och Robin möte med lärarrepresentanter från Nicolaiskolan. Det hela kändes mest som en parodi man bekraktade på behörigt avstånd. Enkelt uttryckt kan man säga att den svenska kommunala skolan har stora problem, om det går för sig att förutsätta att det ser likadant ut i resten av landet. Planering, flexibilitet, nytänkande och kommunikation är ord som inte existerar. Mer om detta senare eventuellt, men milt uttryckt kan jag säga att vi alla kände oss aningen illamående när vi lämnade Nicolaiskolan.

Nu måste jag hoppa i duschen, för nu väntar lunch på Liljegatan.