Ångestattack

Ni känner ju mig. Jag kan verkligen gå från 0 till 100 på två röda, men också från 100 till 0 på precis lika kort tid.

I morse vaknade jag utan att känna av gårdagens konsumtion av alkohol, vilket var mycket skönt. Solen stod mitt på himlen och det hördes fågelkvitter från balkongen. Tog en dusch och gick till skolan för att ha min muntliga tenta. Den gick hur bra som helst kändes det som. No worries liksom. Kände mig därefter nöjd och glad. Hade dessutom haft flera fantastiska dagar tidigare i veckan med god mat, vänner, fest, fint väder och galna upptåg. Var med andra ord på toppenhumör tidigare idag.

Men sen. PANG, så slog ångesten in.

Jag vet verkligen inte vad som hände. Jag kom hem igen vid femtiden, och fram tills nu har jag suttit som ett kolli på soffan och tänk. Tänk alldeles för mycket. På de gångna månaderna, på min framtid, på sommaren och på mig själv.

VARFÖR är jag så dålig på att ta vara på nuet? Det enda jag tänker på är hur mycket bättre alla andra har det. När jag hittar en chic parisblogg exempelvis, då tänker jag inte att "åh, vilken trevlig blogg!", nej då tänker jag såklart "fan vad den människan har gjort mer än jag, mitt liv suger". Ungefär så.

Vad är meningen med ett sådant tänk? Det leder ju inte till något positivt överhuvudtaget. Inte ett skit. Men ändå gör jag det, hela tiden.

Jag tror det beror på att jag nu kan räkna mina kvarvarande dagar här i Paris på mina händer. Jag är osäker på vad jag har åstadkommit, jag är osäker på vad jag håller på med, jag är osäker på vad jag ska ta mig an när jag kommer hem. Allting är så osäkert och poröst.

Jag känner att jag inte har någon grund. Att jag är tom och att allt det jag är med om inte är på riktigt. Flagnande fragment av en verklighet andra upplever.

Förlåt mig för att jag låter som en töntig och överdrivande emo, men vafan, sanningen måste komma fram. Jag har en sådan sjuk ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det.

Living and loving

Jag kan nog utan att överdriva säga att den senaste veckan i Paris har varit en av de bästa.

Vädret har varit helt underbart, och även om det regnar nu så ligger den varma atmosfären kvar i luften och i mig.

De senaste dagarna har varit fyllda av god mat, vänner och goda drinkar.

Jag kommer så väl ihåg min gamla filosofilärare Christers visdomsord: "Ordet kris har två betydelser, och en utav dem är möjlighet."

Alltså. När man möter en kris innebär det också att man upptäcker en möjlighet. Man måste tänka om, strukturera om, planera om, värdera om, prioritera om. Wow.

Det är nästan så att man är tacksam för vad som har hänt.

Jag är inne på de sista dagarna i min stad Paris. Snart är det slut, men jag vet att jag kommer att känna mig nöjd när jag kommer hem igen. Jag har levt och älskat denna staden.

livssituation.se

Tänk hur allting bara kan förändras. Från att ha en vän, till det att vännen vänder en ryggen. Till det att vännen sticker en riktigt jävla stor kniv i ryggen på en.

Jag är nog fortfarande i chock.

Det är svårt att förklara, men det kan väl summeras såhär: Jag och Emelie hade vår lägenhet i tre månader. Hittade en ny för de fem sista veckorna. En norska sa att vi kunde bo hos henne istället. Vi avbokade den hittade lägenheten. Fick inte flytta in förrän efter två veckor. Levde som beduiner. Väl inflyttade blev vi utkastade igen. Hemlösa, på riktigt alltså.

Nu är det inte lång tid kvar i Paris. Lyckligtvis har vi riktiga vänner också. Som ger oss husrum. Vad kan man säga? Jag kan inte tacka nog.

Människor är otroligt olika, och det är i stormens öga man ser deras rätta jag.
Jag tackar livet för att alla inte är som en del personer jag stött på under min sejour i Paris.

Jag är nog fortfarande i chock, som sagt. Men jag är också tacksam.

Nu ska jag iväg till en restaurang, äta god mat, njuta av det vackra vädret och mina fina vänner. Jag ska inte gräva ner mig i gammal skit, älta och undra. Shine, design, refine!

Från Montmartre till Place d'Italie

Beduinerna ær ute på vandring igen. Nu har vi slagit oss ner hos Tatjana i trettonde arr.

Årets tack går såklart till Systrarna før att de erbjød oss husrum nær det krisade som mest.

Och sjælvklart också till Tatjana och Marie. Våra två sista veckor kommer minst sagt vara færgade av Norge.

Hej och hå.

På plats

Nu har vi sovit två nätter i Systrarnas lägenhet, och kan kalla oss installerade!

Än så länge funkar det väldigt bra, och jag är lite halvt euforisk angående två nya favoritplatser jag hittat i Paris:

1. Carrefour vid Systrarna S som är öppet till klockan halv tolv! Hur underbart är inte det? Och för ni som inte förstår: jag kan vandra omkring i timmar på Carrefour, tittandes, gillandes, undersökandes. Och nej, Carrefour är inte ett museum eller liknande - det är en mataffär. Och det är min favoritmataffär. Outstanding.

2. Biblioteket på vår skola, som inte är att leka med. Jag har alltid trott att byggnaden där jag går i skolan (som är en del av det enorma Sorbonne) varit en liten mesig byggnad, och att Sorbonne bara hyrde ett par våningar eller liknande. Men icke! Sorbonne äger tydligen hela det sex våningar höga huset. Och högst upp ligger ett fantastiskt, gammalt, bibliotek som ser ut som något från Hogwarts. (Jag ska försöka smygfota någon dag.) Här är till och med en jättelik öppen spis! Vad som ingår är även en vacker utsikt över Paris, med Eiffeltorn och allt.

Och internetuppkopplingen är fantastisk! Mycket nice.

Men nu stänger biblioteket snart, och jag ska bege mig hemåt.

Idag har jag faktiskt pluggat. Jag är lite halvstolt.

Att flytta från 37, rue de l'Abbé Groult

Jag hade en fantastisk födelsedag. Det hade jag verkligen. Väcktes av Solveig som hade lagat en fantastisk frukost. Och sedan blev det inte sämre av att Systrarna S kom med bakelser och sång.

Jag är bortskämd med fina vänner.

Idag är det söndagen den nionde maj och vi ska flytta ut ur vår lägenhet. Inte kul. En hel tidsepok är slut med middagar, fester, bakisdagar, cigg under fäkten, sol på balkongen och utflykter till Franprix och Carrefour. Wow, vilken tid vi haft i denna lägenhet.

Ikväll installerar vi oss hos Systrarna S för boende i en vecka, sedan blir det samboliv med vår norska vän Tatjana tills vi flyger hem i juni.

Snart är tiden i Paris slut. Snart är jag hemma i Sverige igen.

Blandade känslor såklart, men Herre Gud vad underbart det ska bli att återse vänner och familj.

Sommaren 2010 kommer att bli fantastisk. Det känner jag på mig.

Systembolaget

Idag fyller jag 20 år, där jag befinner mig i förskingringen.

Det känns bra.

20 år.

Inget att skoja bort.

Tonåring no more.

Klockan är tidigt, jag har precis förvånat mig själv för tredje dagen i rad med att plugga klart all läxa på morgonen.

I tvättmaskinen tvättas tvätt.

På datorn spelas p3.

Solveig gjorde frukost till mig imorse.

Livet är fint.

Paris är vackert. Men för tillfället kallt.

Runt 8 grader.

Förhoppningsvis blir det varmare snart.

Igår sa Solveig att det var 13 skoldagar kvar till våra slutprov.

Tiden rinner snabbare än lavan på Island.

Snart är min tid här slut.

Snart är jag i Sverige igen.

Snart är man inget speciellt längre.

Men jag kan i alla fall handla på Systemet!

Grattis till mig.

Äntligen

Nu har jag laddat upp tre album på Facebook, så kolla in!

Inatt har jag och Emelie dygnat, och klockan är nu strax före tio. Solveig stack iväg till skolan för en halvtimme sedan ungefär, och om en timme är det min tur. Det gäller att hålla ut och låtsas som om man inte är trött.

Orsaken till dygningen är att vi TOTALT vänt på dygnet de senaste två veckorna. I säng vid sju på morgonen och uppstigning runt femtiden på eftermiddagen.

Idag gick jag upp halv sju, och då tänkte jag att det enda sättet att återfå en normal dygnsrytm är att dygna - så voilà!

Den sista tiden i Paris ska nämligen spenderas på ett så berikande sätt som möjligt: struktur, upplevelser och glädje. Den senaste tiden har inneburit aningen för mycket slapphet och lättja.

Tiden rinner iväg, snart är denna Parisvistelsen slut.

Fånga dagen, det är det man måste göra.

Fånga dagen!