Ångestattack

Ni känner ju mig. Jag kan verkligen gå från 0 till 100 på två röda, men också från 100 till 0 på precis lika kort tid.

I morse vaknade jag utan att känna av gårdagens konsumtion av alkohol, vilket var mycket skönt. Solen stod mitt på himlen och det hördes fågelkvitter från balkongen. Tog en dusch och gick till skolan för att ha min muntliga tenta. Den gick hur bra som helst kändes det som. No worries liksom. Kände mig därefter nöjd och glad. Hade dessutom haft flera fantastiska dagar tidigare i veckan med god mat, vänner, fest, fint väder och galna upptåg. Var med andra ord på toppenhumör tidigare idag.

Men sen. PANG, så slog ångesten in.

Jag vet verkligen inte vad som hände. Jag kom hem igen vid femtiden, och fram tills nu har jag suttit som ett kolli på soffan och tänk. Tänk alldeles för mycket. På de gångna månaderna, på min framtid, på sommaren och på mig själv.

VARFÖR är jag så dålig på att ta vara på nuet? Det enda jag tänker på är hur mycket bättre alla andra har det. När jag hittar en chic parisblogg exempelvis, då tänker jag inte att "åh, vilken trevlig blogg!", nej då tänker jag såklart "fan vad den människan har gjort mer än jag, mitt liv suger". Ungefär så.

Vad är meningen med ett sådant tänk? Det leder ju inte till något positivt överhuvudtaget. Inte ett skit. Men ändå gör jag det, hela tiden.

Jag tror det beror på att jag nu kan räkna mina kvarvarande dagar här i Paris på mina händer. Jag är osäker på vad jag har åstadkommit, jag är osäker på vad jag håller på med, jag är osäker på vad jag ska ta mig an när jag kommer hem. Allting är så osäkert och poröst.

Jag känner att jag inte har någon grund. Att jag är tom och att allt det jag är med om inte är på riktigt. Flagnande fragment av en verklighet andra upplever.

Förlåt mig för att jag låter som en töntig och överdrivande emo, men vafan, sanningen måste komma fram. Jag har en sådan sjuk ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det.

Living and loving

Jag kan nog utan att överdriva säga att den senaste veckan i Paris har varit en av de bästa.

Vädret har varit helt underbart, och även om det regnar nu så ligger den varma atmosfären kvar i luften och i mig.

De senaste dagarna har varit fyllda av god mat, vänner och goda drinkar.

Jag kommer så väl ihåg min gamla filosofilärare Christers visdomsord: "Ordet kris har två betydelser, och en utav dem är möjlighet."

Alltså. När man möter en kris innebär det också att man upptäcker en möjlighet. Man måste tänka om, strukturera om, planera om, värdera om, prioritera om. Wow.

Det är nästan så att man är tacksam för vad som har hänt.

Jag är inne på de sista dagarna i min stad Paris. Snart är det slut, men jag vet att jag kommer att känna mig nöjd när jag kommer hem igen. Jag har levt och älskat denna staden.

livssituation.se

Tänk hur allting bara kan förändras. Från att ha en vän, till det att vännen vänder en ryggen. Till det att vännen sticker en riktigt jävla stor kniv i ryggen på en.

Jag är nog fortfarande i chock.

Det är svårt att förklara, men det kan väl summeras såhär: Jag och Emelie hade vår lägenhet i tre månader. Hittade en ny för de fem sista veckorna. En norska sa att vi kunde bo hos henne istället. Vi avbokade den hittade lägenheten. Fick inte flytta in förrän efter två veckor. Levde som beduiner. Väl inflyttade blev vi utkastade igen. Hemlösa, på riktigt alltså.

Nu är det inte lång tid kvar i Paris. Lyckligtvis har vi riktiga vänner också. Som ger oss husrum. Vad kan man säga? Jag kan inte tacka nog.

Människor är otroligt olika, och det är i stormens öga man ser deras rätta jag.
Jag tackar livet för att alla inte är som en del personer jag stött på under min sejour i Paris.

Jag är nog fortfarande i chock, som sagt. Men jag är också tacksam.

Nu ska jag iväg till en restaurang, äta god mat, njuta av det vackra vädret och mina fina vänner. Jag ska inte gräva ner mig i gammal skit, älta och undra. Shine, design, refine!

Gå ut och var glad!

Söndag i morgonrock, klockan är över tio på kvällen. Inte åstadkommit något över huvud taget. Och det känns skönt. Att ta det piano liksom.

En av mina återkommande blackouter har passerat. Nu är det bra, bättre. Riktigt bra.

Men jag återupprepar: Man måste må dåligt. Man måste få känna. Man måste få känna distans till livet. Det mår man bara bra av.

Hur som helst har jag bestämt mig för att börja blogga mer, fotografera mer och uppleva mer. Och framförallt: istället för att gräva ner mig i ångestträsket som en konsekvens av prestationskrav, ta tag i saker! Fixa biffen, lösa klart korsordet, få tummen ur. You get it.

Tur att Ulf finns.

Gå ut och var glad, din jävel!
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?

Tobias Eke Vestergren - La première chapitre

Jag brukar tänka att ett liv delas in i olika faser. Man lever inte ett helt liv utan pauser, utan kapitel. Livet kan inte ses som ett joggingpass. Det är mer komplicerat än att starta, springa, och till slut komma i mål. Nej, jag ser det mer som att man delar in sina dagar här på jorden i små delar.

Jag har nyss avslutat den första delen. Jag har gått ut skolan. Jag kan faktiskt för första gången betrakta mig som en vuxen människa. Jag har ett arbete, jag försörjer mig själv. Och jag har till och med skaffat mig en utbildning.

Jag föddes den femte maj 1990, alltså för drygt 19 år sedan. Dessa 19 år har alltså kommit att skapa en bas för mitt liv. En sorts grundförutsättning kan man säga. Under dessa 19 år har jag rent praktiskt:
- Gått på dagis
- Gått i grundskolan
- Gått på gymnasiet

Dessa tre moment kanske också kan betraktas som delar av ett liv. Men tillsammans tycker jag att de skapar en mer ordentlig bit av en livstid.

Dessa 19 år har inneburit mycket för mig. Jag tror faktiskt att de första 19 åren av en människas liv betyder mest. Eller ja, i alla fall för en människa i min situation (en relativt välbärgad världsmedborgare född i "Västvärlden").
Under dessa år har jag fått en uppfostran och min personlighet har skapats. Alla de rosor och taggar man stött på har format en, helt unikt. Och självklart är man som mest mottaglig för intryck under ens uppväxt.

Jag vill inte bli för högdragen eller beskrivande gällande mina första 19 år. Men jag tycker att det är spännande att inse att man har passerat detta stadium, och nu alltså ska "ge sig ut i livet på riktigt". För det ska jag.

Jag har som till synes inte varit väldigt aktiv på bloggen under de senaste två månaderna. Anledningen till varför ligger i att jag har fått konfrontera fenomenet att jag nu har lämnat 19 år av trygghet bakom mig. De senaste året har faktiskt varit en ganska turbulent period i mitt liv. Någon gång förra hösten gick det liksom upp för mig vad som höll på att hända - jag skulle nu bli tvungen att på riktigt stå på egna ben. Det är en tanke som är lika spännande som skräckinjagande.

Men nu ligger jag hur som helst här i min säng, natten till den 14 augusti. Och jag känner att jag hittat tillbaka till verkligheten. 19 år av trygghet är över. Förhoppningsvis väntar 60 år av nya delar av ett liv som väntar på att få levas.

Tillbaka med fingrarna på tangentbordet, med andra ord.
Det ska bli spännande.

Med ciggen i ena handen och ölen i den andra - nu siktar vi på 19 nya år.

Att engagera sig

Dagarna går och fylls med alkohol och sällskap. Samtidigt som jag känner att jag borde göra massa nyttigheter som att florera bland spännande människor, visa upp mig och ta vara på min tid och min kropp känns det som att det hela är lönlöst.
Jag vill bara sitta här, med lite vin i handen och flumma tills jag börjar jobba om lite mer än en vecka. Det tycker jag att jag är värd. Och framförallt tycker jag att man borde agera efter infall.

Jag har min närhet. Mer behöver jag inte.

Så ja, jag nöjer mig med att sitta och röka fyra cigaretter i rad, och lyssna på samma sång.

Mina vänner är de finaste i världen

Mitt tidigare kryptiska inlägg förtäljde er förhoppningsvis att morgonen och första halvan av dagen spenderats på allehanda ställen runtom min vackra kommun. Mitt entourage bestod av Solveig, Amanda och Isabella.
Efter en sväng inom Väla släppte jag av mina vänner på knutpunkten för att arbeta lite. Efter jobb stack jag inom Jenny en snabbis, för att sedan köra hem. Och nu sitter jag här, med vin och framkallade Kalmar-bilder! Mer om det senare. Tills dess kan ni njuta av en störd Amanda i ett rapsfält (från idag). Det är fint att ha fina vänner, och att göra fina saker tillsammans.

Tillbaka till livet

Idag är det tisdagen den 28 april, det är sådär lagom varmt ute och jag ligger och trycker i en alldeles för stor soffa i en charmerande del av Bjuv (tänka sig, det finns faktiskt sådana).
Vad händer i mitt liv förutom att jag ligger här och sväller? Jo, mina vänner, det händer faktiskt en hel del. Jag känner faktiskt att mitt liv är händelserikt, och jag är lycklig. Är det inte helt fantastiskt? Det är det.

First things first. I fredags begav jag mig till min favoritstad Kalmar. Syftet var att dels besöka min favoritfaster Susanne (har dock bara en, men jag är övertygad att om jag hade haft fler hade Susanne ändock varit min favorit), och dels att festa loss på Kalmars dansgolv. Med mig i bilen hade jag Veronica ("Vevve-Luring") och Gabriella ("Gabbe"), och överaskande nog också Claes ("Clösse") och Filip ("Elmo"). Veronica och Bella hade jag såklart planerat att ta med. Men att de två herrarna från min parallellklass följde med var faktiskt en lyckosam slump som grundade sig i en fråga från Claes:
"Vet du om man kan kolla avstånd på Eniro?" frågade han i fredags.
"Ja", sa jag. "Jag ska köra till Kalmar efter skolan."
Och det skulle tydligen Clösse och Elmo också göra. Eftersom det vore dumt att köra med två bilar tryckte vi in oss alla fem i min krockade tyska skönhet, och efter 2 timmar och 45 minuter nådde vi vår destination. Billigt och bra!
Med oss hade vi sex liter vin, en liter livets vatten och lite annat smått och gott (bland annat en engångskamera!). Det blev verkligen en helt underbar helg med mycket vin, otroligt god mat och en massa skratt. Veronica bröt till och med handen.
Lovar att scanna in och lägga upp bilderna från engångskameran sen!

För övrigt är mitt liv fyllt av projekt. Jag kallar dem livsprojekt, eller projekt för livet.
De tre största som alla pågår just nu är:
1. Rökstoppet. Jag är fortfarande rökfri! 16 dagar idag, utan att ha tagit ett enda bloss! Jag är faktiskt otroligt stolt över mig själv. Jag känner mig liksom duktig, och faktiskt också hälsosam. OCH RIK! Med enkel matematik kan man räkna ut att jag hittills har sparat 800 kronor, på lite mer än två veckor! Är det inte helt otroligt? Jag har faktiskt inte känt mig såhär rik på länge. Det var fyra dagar sen lönen kom, och trots att jag varit i Kalmar och spenderat en del har jag mycket kvar! Och jag har inte ens fått mitt studiebidrag än! Mycket trevligt med andra ord.
Jag har faktiskt börjat överge tanken om cigaretterna. Jag kan se mig själv utan att röka i framtiden. Jag har faktiskt till och med beslutat mig för att försöka att inte röka i Costa. Vi får se hur det går, men just nu är jag oerhört taggad att fortsätta att vara rökfri, och det tror jag är en enorm fördel för att verkligen kunna sluta för gott!
2. Viktnedgång. Sedan jag slutade röka har jag gått upp tre kilo. Det är inte okej. Jag kämpade faktiskt i två månader för att gå ner åtta kilo, och jag tänker inte låta rökstoppet hindra mig från att hålla vikten. Detta faktum, i kombination med att jag åker till Costa Brava om 18 dagar, har lett fram till beslutet om diet, och inte vilken diet som helst, utan den berömda Tobias-dieten! Tidigare bestod den av: 20 cigaretter om dagen, fem koppar grönt thé, en varma koppen och en fullkornsmacka. Nu har jag ju fått exkludera cigaretterna, men resten ska jag hålla. Det är inte hälsosamt eller kul, men för mig fungerar det verkligen, så jag kör stenhårt.
3. Slutat köra bil. Eller rättare sagt; slutat köra bil om det inte är absolut nödvändigt. Insikten om att min bil tar väldigt mycket av mina pengar och hämmar väldigt mycket motion har kommit till mig för inte så längesen. Tidigare brydde jag mig inte, och tankade glatt för 100 kronor om dagen. Men nu inser jag att det verkligen inte håller. Jag vill köpa annat än bensin för mina pengar, och dessutom är det ju underbart att cykla till affären eller gå till solariet (haha).

Är det inte helt sjukt? Jag tycker det. Det känns konstigt, lite sorgligt, men innerst inne jävligt rätt. Ute är den spenderande, illaluktande, bensinfanatiske Tobias, och inne är den fräscha, rika, nyttiga och helt jävla fantastiska Tobias! Jag gillar det skarpt! Nu gäller det bara att hålla min nya livsstil.

Ordet som sammanfattar det hela är nog spännande.