Lite fotouppdatering

Soligt och underbart Miami Beach.

Som ovan.

Miami från bilfönstret.

Sliten och jetlagad på frukosten imorse.

"Okej"

USA. Dessa tre bokstäver tål att upprepas. Det är väldigt svårt att sätta ord på känslan av att vara här, och detta kan jag faktiskt säga utan att överdriva. Än så länge gillar jag det. Skarpt. Men det är kanske också för att det just nu är 30 grader varmt, och jag är en förfrusen svensk.
Man kan inte göra annat än att luta sig tillbaka, och citera min faster Susanne: "Okej".

Snus och Wi-Fi

Glömde ju att skriva att jag är fruktansvärt tacksam över den svenska specialiteten snus, som ju går att använda trots att det är rökförbud på alla jävla flygplatser. Det är tur att jag har dig, snusen. Annars hade det kunnat sluta illa.
Har även köpt Wi-Fi en månad, för $10, ett enligt mig överkomligt pris. Funkar typ överallt i USA, så det är ju skönt. Wi-Fi = uppdatering och kontakt med omvärlden.

Jag har i alla fall sett Frihetsgudinnan

Just nu sitter jag och mitt entourage fast i New York, i alla fall i fyra timmar till. Vårt plan från Köpenhamn var försenat, och eftersom vi inte hade mer än en timme på oss i New York att byta till flyget till Miami, fick vi helt enkelt boka om våra biljetter. Men vi fick bara två, så det är inte säkert att pappa kommer med flyget som vi ska ta kl 20.00 (NY-tid), eftersom han bara står på standby-listan. Men det ska nog ordna sig. Blev lite drygt att boka om hyrbil och hotell etc, men det löste sig tillslut.
Så nu sitter jag här, på Newark International Airport, med min laptop utanför vår gate, och det luktar lite surt av all kapitalism runtomkring mig. Men det är ändock en frän (med betoning på häftig) känsla som spirar i kroppen. Jag är ju faktiskt i Amerikas Förenta Stater. Och jag lever, så det är ju nice.
Nu ska vi köpa taxfreewhiskey och sen kanske sova en liten stund. Spännande.

Över Atlanten

Så var det dags, att för första gången ta sitt pick och pack, sätta sig på ett flygplan och åka till Amerikas Förenta Stater. Det känns... märkligt. Samtidigt som jag är väldigt spänd och förväntansfull åker jag dit utan några som helt föreställningar, med ett öppet sinne. Jag vill, eller rättare sagt, vågar inte föreställa mig bilder om hur det är där borta, i landet som är så mycket. Vulgärt, dubbermoraliskt, spännande, stort, överdådigt, ogreppbart, fantastiskt?
Det ska bli väldigt intressant att få "recensera" USA.
Jag ska ta med både datorn och kameran, så förhoppningsvis blir det någon sorts uppdatering, åtminstone ett par gånger.
Nu måste jag nog packa klart och gå till sängs, för imorgon är det avfärd 05.30.

Batman

Letade runt bland lite olika bloggar, och fann följande vitsigheter:
(Hela texten kopierad.)

"Three women -- one engaged, one married and one a mistress --- are chatting about their relationships and decided to amaze their men. All three buy black leather bras " stiletto heels, and masks for their eyes.After a few days, they meet over lunch to compare notes.

The engaged women says: The other night when my boyfriend came over, he found me in the black leather bodice, tall stilettos, and a mask. He said, "you are the woman of my life. I love you". Then we made love all night long.

The mistress says: I met my lover at his office and I was wearing the leather bodice, heels, mask over my eyes and a raincoat. When I opened the raincoat, he didn't say a word -- but we had wild sex all night.

The married woman says: I sent the kids to my mother's house all excited about having alone time with my husband. Had the lights dim, candles going, I was wearing the leather bodice, black stockings, stilettos heels and a mask over my eyes. As soon as he came to the door and saw me and said,"What's for dinner, BATMAN?!" "

Nu löser Kungafamiljen finanskrisen

Så äntligen ska vår Kronprinsessa få sin älskade prins. Eller i alla fall sin älskade gymägare. Igår höll det nyförlovade paret en presskonferens i Blå salongen på Kungliga Slottet i Stockholm, och tillkännagav att Sverige skall hålla kungligt bröllop försommaren 2010. Notan kommer att hamna på 2,5 miljarder svenska kronor. Det får mig att spy. Och att många ledarbloggar ser det som positivt, och menar att "de bidrar till den svenska ekonomin", lugnar inte direkt min mage. 2,5 miljarder kronor. Den summan tål att upprepas.
Men det som jag finner mest förskräckligt är att det är så djupt förankrat hos det svenska folket. Igår var jag hemma hos min farbror och hans fru, hårt arbetande vanliga svenskar, och när ämnet kom upp för diskussion visade det sig att ingen av dem hade några problem med att skattebetalarna betalar bröllpskalaset. "Om vi hade haft en president, hade det kostat lika mycket" resonerade dem. Jag kunde helt enkelt inte släppa deras inställning när jag kom hem, det gick runt och runt i huvudet. Hur kan man acceptera att en familj får så oerhört mycket pengar, för att "representera" Sverige? Det är du och jag som betalar Madeleines Gucciväskor, Silvias skönhetsoperationer, Kungens cigaretter och Philips... ja, vad han nu köper. Det är för mig helt otänkbart hur vi fortfarande kan ha ett kungahus i Sverige, som är ett modernt och demokratiskt land. Hur kan vårt folk ställa sig bakom det klasstänk som familjen Bernadotte porträtterar? Hur kan gemene man tycka att det är okej att vi svenskar finansierar fina middagar, dyra klänningar och lyxiga bilar? Det är ju helt galet!
Den stora frågan man då bör ställa är följaktligen: Vad är det i svensken som får honom eller henne att fortsätta ge stöd åt monarkin? Jag har kommit fram till att det måste handla om fascination. Fascination för det dyra och fagra. Det liv som alla innerst inne vill leva. Men eftersom i princip ingen kan leva som vår kära kungafamilj, lever folk istället genom dem. Är det inte sorligt?

Imorgon

Nu är jag trött, men nöjd. Jag har studerat. Det är faktiskt en underbar känsla att vara nöjd över. Imorgon ska jag skriva om:

- Kronprinsessan Victoria - hat och fascination
- Bjuv - konflikt och försoning

Håll till godo!

Saknad

Idag är det en sorgens dag. Idag flyttade jag från Ängelholm för att återvända till Bjuv.
Det känns tomt, jag kommer sakna Hellens hus något enormt. Det är ju "mitt" hus nu, känns det som.
Det som känns tråkigast med hela grejen är väl att jag nu insett hur mycket jag kommer att sakna mitt första riktiga boende, när jag väl kommer att lämna det. För jävligt, det är så det kommer att kännas. Det är jobbigt att skapa något eget, för att sedan behöva göra avkall på det.

Sorgemusik:
- Céline Dion - Ne Partez Pas Sans Moi
- Martha Wainwright - Bloody Mother Fucking Asshole
- Damien Rice - Dogs

Tomma karmakonton

Sitter och läser lite olika bloggar, och det är så kul att se hur vissa verkligen utger sig för att vara personer de inte är. Det ska vara häftigt, amoraliskt och hardcore. Men samtidigt fräscht och fashion. Wow säger jag bara.
En del är lite extra äckliga att läsa. Det är de som inte bara utger sig för att vara übercoola, utan de som också har en totalt vriden verklighetsuppfattning. De vanligaste symptomen är att de totalt saknar uppfattning om pengar och ekonomi (alltså ordets ursprungliga betydelse), tror sig vara goda och "snälla" människor, och ofta också tror sig tillhöra en asiatisk religion. Vanliga (men annars otänkbara) ordkombinationer i samma meningar kan vara: "karma - h&m", "buddhist - slingblondering", "avhållsamhet - gucci" osv osv. Det går inte ihop. Men dessa bloggar jag inte nämner vid namn ger mig i alla fall ett gott skratt, trots att man kanske egentligen borde fälla en tår.

Måndagsbetraktelse: Pressen att prestera

På fredag åker jag till USA, närmare bestämt till Florida. Jag ska vara borta i lite drygt två veckor, och det ska bli helt underbart.
Dock så är det ju inte som att bara flyta bort i två veckor utan att behöva oroa sig för något här hemma. För jag går ju i skolan, och inte vilken skola som helst. Precis.
För det första har jag inte fått beviljad ledighet, och för det andra så har vi väldigt mycket i skolan nu. Så jag måste ju ta med 20 kilo böcker och datorn. Kommer ju bli kul.
Men så tänkte jag: varför känner jag sådan press över att åka bort? För det gör jag. Det är ju såklart skolhelvetet som svävar som ett ont åskmoln över mig.
När man tänker efter är det ganska sjukt. Det handlar om elva missade skoldagar. Elva. Det är ju ingenting. Men ändock. Man ska prestera, 24/7. Är det konstigt att folk har ätstörningar, sömnproblem, självmordstankar... och ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Mmm, mums.
Pratade med en kär vän tidigare idag. Vår gemensamma slutsats var helt enkelt att man måste göra avkall på prestation. För allt kommer ändå att lösa sig. Mitt liv kommer förhoppningsvis gestalta sig helt fantastiskt, även om jag missar ett par inlämningar. Är det inte en härlig tanke? Eller kanske rättare sagt, ett härligt sätt att se livet på?
Don't worry, be happy.

SVT

Kom att tänka på, ännu en gång, hur mycket jag älskar SVT.
Sitter här och tittar. Fuck kabel-tv. Två kanaler räcker för mig.

Människor - komplicerade varelser

Gårdagens festligheter kulminerade till sist i en lyckad afton. Men det var en krokig väg till den lyckade destinationen. Jag tycker det är märkligt hur vissa personer kan uppträda totalt respektlöst när man verkligen bjuder på sig själv. Igår ställde jag minsann upp för laget, men det spelade ingen roll. Ingen (med stark modifikation, i och för sig) brydde sig om att det var mina glas de hade sönder, eller att det var jag som fick städa upp fimpar och spilld öl morgonen efter. Varför tänker folk inte, bara lite?

Men, det är ljuva bekymmer, som man brukar säga. Det tycker jag i alla fall nu, när jag tittar på det här.
Ibland känner jag mig fylld av känslan att jag ruvar på livets mening.

Förändring sker genom handling

Man kan inte filosofera bort problem och dåliga vanor. Man måste handla!
Så nu ska jag "ta tag i mitt liv", som så många gånger förr.

Fast i ångestträsket

Christer, vår filosofilärare, definierar ordet ångest som "rädslan för det okända". Det känns inte rätt för mig. Jag upplever just nu att jag är fylld med ångest, eftersom jag har en massa saker att göra, som jag inte gör. Jag vill/kan inte ta tag i mina "problem", eller rättare sagt, ta itu med ogjorda saker, helt enkelt. Men det är ju inget okänt. Jag vet ju precis vad som händer om jag inte tar tag i saker och ting. Men ändock känner jag ångest. Då är det kanske något annat jag känner. I alla fall enligt Christer.
Hur som helst är det jävligt drygt. Uppsatser, artiklar, reportage, arbeten, projekt... Jag orkar inte.

Späda på eller avdramatisera?

Lyssnar på P3, och programmet "Din Gata".
Programmet riktar sig uttalat till invandrare, och har en tydlig profil med hip hop, Rn'B och programledare som talar bruten svenska.
Detta känns för mig som när man var liten och var på kalas med familjen. Då skulle barnen självklart sitta vid ett barnbord och äta köttbullar, medan de vuxna kanske åt oxfilé eller någon annan flott mat. Ger inte "Din Gata" lite samma vibbar? "Nu ska vi göra ett program som invandrare kan lyssna på! Vi spelar bara hip hop, anställer programledare som bryter på andra språk och ja... Det kommer säkert att bli en hit!" Späder inte detta på fördomen om svenska invandrare?
Eller är det så att "Din Gata" är ett klockrent exempel på marknadsekonomisk underhållning, nämligen att det är skräddarsytt till en viss målgrupp?
Jag har inte bestämt mig.

Kärnfamiljens idrottselitism

Idag har det varit en riktigt rolig dag, en riktig "sportlovsdag", som jag i mitt tidigare liv avskydde - kyla, snö, slask, smala barn, ljummen choklad och omöjliga idrottsaktiviteter. Nu när man är lite äldre och inte ses som "barn" längre, är det faktiskt en helt annan sak att deltaga i sådana aktiviteter. Nu kan man mer stå på avstånd, utan att vara konstig, och om man gör bort sig har man i alla fall en vass vokabulär att försvara sig med. Annat var det för tio år sedan. Då skulle man vara bäst på att åka skridskor, bäst på att mula töntarna när det var snöbollskrig, och självklart skulle man tycka att allt var SKITKUL. Ett brett jävla leende, hela jävla tiden. Annars var man konstig.
Så jag kan verkligen säga att det är en glädje att kunna uppskatta (bättre sent än aldrig) aktiviteter som skridskoåkning, skidåkning, snöbollskrig, curling, isbandy osv osv.
Men visst är det lurigt, det där hur idrott kan bli ett så pass makt- kontra svaghetstecken för barn? Man måste passa sig som förälder, så att man inte placerar sina barn i facket "Hej, vi är barn som aldrig har idrottat!". Det är något av det värsta man kan göra som förälder. Ett helt liv, eller i alla fall en hel uppväxt kan verkligen präglas av huruvida ett barn idrottar eller ej.
Jag menar, vem är det som har många kompisar och anses populär på mellanstadiet? Inte är det killen som är bäst på matte, nej, det är killen som är bäst i fotbollslaget.
Många föräldrar är medvetna om det, och jag tror att många använder sina barn som små pjäser i sina egna schackspel - allt för att familjen ska uppfattas så bra som möjligt. Det skapas helt enkelt ett elittänkande i kärnfamiljen - flest fotbollar i trädgården vinner.

Varför?

Varför döper rika människor sina barn till så jävla fula namn? Det bara slog mig nyss. Bryr mig inte om att jag verkligen inte är PK för tillfället. Var bara tvungen att reflektera. Hedvig, Astrid, Stina, Carl-Fredrik, August, Wilhelm... Håll med mig! Och hur många heter inte Carl, Philip eller Gustav egentligen? Kom med något nytt.

Paris. Nu.

Jag är så trött. Så trött. På nästan alla jävla människor i min närhet. Jag är trött på hur människor förändras, hur människor metodiskt skyller ifrån sig, hur människor aldrig tar ansvar, för varken sig själv eller samhället. Det handlar om att göra det bra för sig själv.
Och jag är inne på samma spår. Jag vill bara packa en väska, sätta mig i bilen och inte sluta köra förrän jag har parkerat på Rue Lepic.

Känslan av att vilja härifrån försvagas inte direkt av filmen som jag just nu ser på ettan, med Penélope Cruz och Charlize Theoron - de två vackraste kvinnorna i världen. Head in the Clouds heter den. Passande.

Per Gessle delar verkligen Sverige i två läger

Tittar på tvåan, och Musikministeriet. De talar framförallt om Ace of Base och hur deras musik har hatats av recensenter och upprört svenska artister. De poängterar dock att Ace of Base aldrig har menat att skapa debatt eller att provocera. Samma sak med Per Gessle. Han vill ju inget ont. Men jag hatar honom. HATAR, verkligen. Och jag vet att jag inte är ensam. Det är många som hatar Per Gessle. Hur kan det komma sig? Varför ställer man sig inte bara likgiltig till Per Gessle och hans musik? Man behöver ju inte bry sig. Men jag tror att det ligger i människans natur att lägga sig i, och att vara dryg och jävlig och kräka ur sig hur mycket man hatar och äcklas av saker. Och nej, det är ju inte konstigt att vi har krig i världen, om nån jävla Svensson HATAR Per Gessle.

Hardcoreångest

Saddam Husseins brorson har en blogg - "Crime Is a Human Instinct".

Ont

Vanlig hosta eller detta?

80-tal och Ajax

Nu ska jag städa, och idag lyssnas det på 80-talsmusik.

Några av låtarna på min playlist, och som jag gärna rekomenderar, är:
- Go West - We Close Our Eyes
- The Bangles - Walk Like an Egyptian
- Madonna - Like a Prayer

Måndagsbetraktelse: Rik och smal

Det känns så hemskt att inse det, men det är lika bra. Man ska inte ljuga för sig själv, det skapar bara falska sinnesbilder.
Igårkväll såg jag Sex and the City-filmen för andra gången. Det är fascinerande hur något som strider så pass mycket mot ens ideal och principer kan vara så lockande och kännas så spännande. Karaktärerna i den ursprungliga serien, men framförallt i filmen, lever verkligen i ett materiellt överflöd med mängder av pengar, kläder, skor, dyra lägenheter, bilar, diamanter och diverse tekniska prylar. De saknar helt insikt om måttlighet och avhållsamhet. Och jag älskar det. Att Sarah Jessica Parker i filmen dessutom inte kan väga mer än 50 kilo gör inte direkt saken bättre, eftersom jag älskar det också. Jag hade inte haft något emot att väga 65 kilo, bära Diors nya vårkollektion och ha ett enormt penthouse på Upper East Side.
Jag tror det är bra att synliggöra sina önskningar och kartlägga sina begär, för att sedan försöka ta itu med dem. Eller? Det känns så fel att vilja så mycket. Inte för att jag känner mig missnöjd eller olycklig över det liv jag lever nu, men man önskar ju alltid sig det där extra. Och även om jag skulle leva ett "Mr. Big-liv" så hade jag säkerligen även då önskat mig en lite finare bil, eller en lite större lägenhet, eller ännu ett hus i Hamptons. Det är lika bra att börja intala sig själv redan nu att man har det bra. Annars kommer de falska, inbillade, skapade "behoven" att växa till abnorma lustar som kommer göra ens fullt drägliga liv helt outhärdligt. Vi måste leva för det viktiga i livet. Inte för att nyckelbenen ska synas eller att kunna impulsköpa en Mercedes.
Ännu är jag inte redo att avsäga mig mitt materiella liv eller önskan om den "perfekta kroppen". Men en dag så...

Könsroller - de facto

Igår hade vi vänner till familjen hemma på middag - Stellan och Christel. Ett aktuellt ämne kom upp på tapeten, och diskussionen som följde blev ganska hetsig och intensiv. Vi pratade om könsroller - vad är "manligt" och vad är "kvinnligt"?
Det var ganska intressant, för jag hade mycket att relatera till. Dels upplevelser som numera befinner sig i perifirin, från mitt "tidigare liv", men också nyupplevda reflektioner (brukar göra sådana dagligen). I förrgår exempelvis var jag ute och festade. Dock var jag förhållandevis nykter, eftersom min förkylning bröt udden av mitt festsinne. Hur som helst, det jag skulle komma till var att när man omger sig med berusade unga människor märker man hur den mentala utvecklingen verkligen varit avstannad i decennium. Det existerar ett sådant uppenbart könsmönster bland mina jämnåriga medmänniskor så jag ibland känner för att kräka på det - bokstavligt talat.
Det är sorgligt att se att unga män och kvinnor väver in sig i sådana mönster, att de låter sig förledas av samhällets normer och att de kontinuerligt spär på teorin om att det manliga och det kvinnliga könet är vitt skilda fenomen.
Varför kan inte folk bara acceptera varandras olikheter, våga vara sig själva och sluta ta på sig en könsmask vid varje offentlig konfrontation?

Problem är alltid relativa

Livet är fruktansvärt förgängligt. Man kan aldrig ta något för givet. Man skall leva här och nu, och uppskatta det man har. Klichéer som är utslitna och allt för ofta använda. Men de stämmer. De stämmer så fruktansvärt bra, och vi borde oftare reflektera över dem.
Tycker du att du är tjock? Ja, men du har en kropp i alla fall, som fungerar som den ska.
Tycker du att ditt liv suger för att du inte har den perfekta pojk- eller flickvännen? Ja, men du har annan kärlek i ditt liv, och det är inte så att du kommer att dö ensam.
Tycker du synd om dig själv för att du inte kan köpa den nya Gucciväskan? Ja, men det är inte direkt så att du är utfattig och lever på gatan.
Vi ser inte vad vi har!
Jag vill inte vara en moraltant, eller någon som tror sig veta allt. Men jag vet mycket om hur olika människor uppfattar problem. Jag vet att livet inte alltid är lätt, och jag vet vad riktiga problem är.
Just nu mår jag själv jättebra. Jag är verkligen lycklig i mitt liv. Men många av mina vänner är inte det. Det är mycket som händer just nu. Och det är kanske med dem du kanske orerar om hur ful du känner dig för att du gick upp ett halvt kilo i helgen. Tänk på vad ni säger. Värdera dina "problem" och rannsaka dig själv.

Ångest och Lotta Steen

Efter tisdagsmorgonens dubbellektion i Psykologi A känner jag mig alltid fylld med visdom och lugn. Diskussionerna som förs om ångest känns behövliga, och eftersom man för fram det dammiga begreppet och talar om det, känns det mindre jobbigt. För man är ju fylld med massa ångest. Rädslan för det okända.

Önskar att jag hade hunnit skriva mer, men så är inte fallet.
Nu blir det kommersiell onsdagsutgång på Tivoli. Kanske samlar på mig lite tankar för att sedan kunna ventilera dem här. Hoppas det.

Jag älskar cigaretter och solarium

Hur kan man göra det egentligen? Jag bara undrar. Jag har till och med vänner som har drabbats av cancer, men ändock lever jag ett liv där ett antal cancerframkallande faktorer ingår. Senast för ett par timmar sedan solade jag solarium i 25 minuter, och efteråt körde jag inom Hemköp och köpte en ask Camel, av vilken jag redan avnjutit tre cigaretter. Visst måste det vara så att vissa saknar en spärr mot saker som man inte borde göra?
Fast å andra sidan upplever jag dessa "farliga" och "omoraliska" företeelser som njutningsmoment. Det är väl det som är problemet. Men det är ju alltid den förbjudna frukten som är godast. Eller hur?

Klargörande: Jag och Frankrike

Det är något alldeles magiskt med Frankrike. Det är mitt ställe på jorden. Ni som känner mig vet: När någon pratar franska på tv spetsar jag öronen, om någon nämner Paris i ett samtal måste jag komma med ett restaurangförslag osv osv. Hur det hela började är jag inte riktigt säker på. Jag tror dock att det bottnar i barndomen då min moster bodde i Paris under 3-4 år. Hon talade alltid varmt om staden och att hon kunde tala flytande franska kändes häftigt och speciellt. Så när jag väl skulle välja språk i sexan var det inte ett val egentligen: det fanns ju inget annat alternativ för mig än att läsa franska! Och efter det har det bara fortsatt. Jag engagerade mig väldigt i mina franskstudier på både högstadiet och gymnasiet och jag får faktiskt säga att jag nu behärskar språket i alla fall grundläggande. Hittills har jag varit i Frankrike tre gånger, och jag känner nästan dagligen abstinens. Om nästan exakt ett år flyttar jag förhoppningsvis ner en tid. Blir antagligen att jag startar lite mjukt med en fördjupningskurs i det franska språket och om den franska kulturen. När den kursen är avslutad kan egentligen vad som helst hända: jag kanske stannar kvar, jag kanske flyttar till Sverige eller någonannanstans. Det är här ångesten kommer in, en sorts i-landsångest. Jag känner ofta att jag har hela världen framför mina fötter, och det är ju väldigt trevligt, men med de möjligheter man har följer även en enorm prestationsångest. Tänk så gör jag ingenting med mitt liv? Tänk så fastnar jag i Helsingborg... Fast det är ju inget misslyckande, det är bara bortkastade drömmar och möjligheter.

Måndagsbetraktelse: Australiens förintelse

Inatt var jag vaken till klockan sju imorse. Det gav mig tid till massa eftertanke, läsande av olika bloggar och konstant rapportering från CNN på tv:n.
Som de flesta antagligen vet pågår det en rad bränder i Australien, som hittills har tagit strax under 150 människors liv. 150 människor. Det kanske låter makabert, men för mig är det en klen siffra. Men så till det jag reflekterade över inatt: runtom i världen kallas dessa bränder för "fruktansvärda mordbränder", och på ett inslag på CNN kallade en polis det hela för "en form av förintelse".
Då till min fråga: kan man överhuvudtaget jämställa skogsbränder med utrotandet av sex miljoner judar? Är det verkligen relevant att i världsomspännande media kalla skogsbränder för en förintelse? Det känns väldigt främmande för mig.
Jag känner en total avsaknad av relevans. Varje dag dödas tiotals, och ibland hundratals irakier och palestinier av amerikanska och israeliska raketer. I Kina dör en oerhört stor mängd människor dagligen av en återkommande svält, som ett resultat av torka. Var uppmärksammas detta? Det känns märkligt att inte detta benämns i ordalag som kan kopplas till en slags förintelse. Mediarapporteringen är oerhört vinklad, framförallt i väst. Det är dags att vi rannsakar oss själva och vår storebrorsroll när det gäller vad som är rätt och fel, eller kanske rättare sagt - vad som är fruktansvärt eller inte. Sven Svensson i Eskilstuna eller Joe Smith i Manchester bryr sig inte ett piss om de araber eller kineser som dagligen får sätta sina liv till tack vare imperialismens odrägliga spel.
Jag lider med de australienska invånarna som blivit av med allt de äger, och självklart också med de som fått sätta sina liv till.
Men Australien är ett stabilt land. Det kommer att lösa sig. De som blivit hemlösa kommer få nya hus, de som blivit av med land kommer att få ersättning, och när bränderna väl är släckta kommer invånarna så sakteliga kunna återgå till en vardag. Det kan inte de bostadslösa i Gaza, eller de förföljda i Irak. För dem finns ingen räddning i form av vattenkanoner eller brandfiltar. För dem kommer livet antagligen aldrig kunna kallas "normalt". Men vem bryr sig? Saddam Hussein är ju död, och Israel skall ju till varje pris vara ett judiskt land. Så kämpa på CNN.


Artikel från CNN: http://edition.cnn.com/2009/WORLD/asiapcf/02/09/australia.wildfires/index.html?iref=hpmostpop

Inslag: måndagsbetraktelser

En bra blogg bör, enligt mig, ha återkommande moment som reflekterar vardagen.
Jag tänker var måndag skriva "måndagsbetraktelser".
Vi får se vad det blir för spännande texter, helt enkelt.

SvD:s Caroline Ringskog Ferrada-Noli

RFN skriver en mycket intressant blogg för SvD.
Ni finner den här: http://blogg.svd.se/parisbloggen

En kväll i Ängelholm med hopp om framtiden

Detta är nu min fjärde blogg som jag försöker mig på.
Den första jag skapade handlade egentligen inte om någonting, och för att vara riktigt ärlig visste jag knappt vad en blogg var. Det enda jag visste var att jag avgudade Linda Skugge, och ville vara som henne.
Den andra var även den ett fatalt misslyckande. Med en .fr-domän och inlägg på tre språk skulle jag försöka mig på något multiinternationellt dandyprojekt. Det var självklart på förhand dömt att misslyckas.
Så det berömda tredje försöket! Det började lite trevande, men efter ett tiotal inlägg kände jag att det var kul. Fast efter det elfte inlägget tappade jag intresset.
Kärnan i mina tidigare misslyckanden handlar om bristen på fokus och mening. Jag ville ingenting med mina bloggar. Annorlunda är det dock nu. Jag går den sista terminen på gymnasiet. Någonsin. Jag ska ut i livet. Jag söker jobb. Jag vill flytta till Paris. Jag har med andra ord ångest. Vad vill jag egentligen, och hur ska jag komma dit? Därför kommer jag (förhoppningsvis) fortsätta skriva här. Jag kommer att använda mig av den här bloggen för att visa vem jag är och vad jag gör. (Det kommer antagligen bli lite mer intressant när jag lämnar landet). Och jag kommer också att använda den för att visa att det inte är så lätt att bli "vuxen". Kanske kommer jag finna andra som känner likadant. Eller kanske inspirera andra ångestfyllda unga vuxna. Vi får väl se. Jag hoppas bara att det lyckas. Nu, fjärde gången gillt.