Måndagsbetraktelse: Rik och smal

Det känns så hemskt att inse det, men det är lika bra. Man ska inte ljuga för sig själv, det skapar bara falska sinnesbilder.
Igårkväll såg jag Sex and the City-filmen för andra gången. Det är fascinerande hur något som strider så pass mycket mot ens ideal och principer kan vara så lockande och kännas så spännande. Karaktärerna i den ursprungliga serien, men framförallt i filmen, lever verkligen i ett materiellt överflöd med mängder av pengar, kläder, skor, dyra lägenheter, bilar, diamanter och diverse tekniska prylar. De saknar helt insikt om måttlighet och avhållsamhet. Och jag älskar det. Att Sarah Jessica Parker i filmen dessutom inte kan väga mer än 50 kilo gör inte direkt saken bättre, eftersom jag älskar det också. Jag hade inte haft något emot att väga 65 kilo, bära Diors nya vårkollektion och ha ett enormt penthouse på Upper East Side.
Jag tror det är bra att synliggöra sina önskningar och kartlägga sina begär, för att sedan försöka ta itu med dem. Eller? Det känns så fel att vilja så mycket. Inte för att jag känner mig missnöjd eller olycklig över det liv jag lever nu, men man önskar ju alltid sig det där extra. Och även om jag skulle leva ett "Mr. Big-liv" så hade jag säkerligen även då önskat mig en lite finare bil, eller en lite större lägenhet, eller ännu ett hus i Hamptons. Det är lika bra att börja intala sig själv redan nu att man har det bra. Annars kommer de falska, inbillade, skapade "behoven" att växa till abnorma lustar som kommer göra ens fullt drägliga liv helt outhärdligt. Vi måste leva för det viktiga i livet. Inte för att nyckelbenen ska synas eller att kunna impulsköpa en Mercedes.
Ännu är jag inte redo att avsäga mig mitt materiella liv eller önskan om den "perfekta kroppen". Men en dag så...