Nu löser Kungafamiljen finanskrisen

Så äntligen ska vår Kronprinsessa få sin älskade prins. Eller i alla fall sin älskade gymägare. Igår höll det nyförlovade paret en presskonferens i Blå salongen på Kungliga Slottet i Stockholm, och tillkännagav att Sverige skall hålla kungligt bröllop försommaren 2010. Notan kommer att hamna på 2,5 miljarder svenska kronor. Det får mig att spy. Och att många ledarbloggar ser det som positivt, och menar att "de bidrar till den svenska ekonomin", lugnar inte direkt min mage. 2,5 miljarder kronor. Den summan tål att upprepas.
Men det som jag finner mest förskräckligt är att det är så djupt förankrat hos det svenska folket. Igår var jag hemma hos min farbror och hans fru, hårt arbetande vanliga svenskar, och när ämnet kom upp för diskussion visade det sig att ingen av dem hade några problem med att skattebetalarna betalar bröllpskalaset. "Om vi hade haft en president, hade det kostat lika mycket" resonerade dem. Jag kunde helt enkelt inte släppa deras inställning när jag kom hem, det gick runt och runt i huvudet. Hur kan man acceptera att en familj får så oerhört mycket pengar, för att "representera" Sverige? Det är du och jag som betalar Madeleines Gucciväskor, Silvias skönhetsoperationer, Kungens cigaretter och Philips... ja, vad han nu köper. Det är för mig helt otänkbart hur vi fortfarande kan ha ett kungahus i Sverige, som är ett modernt och demokratiskt land. Hur kan vårt folk ställa sig bakom det klasstänk som familjen Bernadotte porträtterar? Hur kan gemene man tycka att det är okej att vi svenskar finansierar fina middagar, dyra klänningar och lyxiga bilar? Det är ju helt galet!
Den stora frågan man då bör ställa är följaktligen: Vad är det i svensken som får honom eller henne att fortsätta ge stöd åt monarkin? Jag har kommit fram till att det måste handla om fascination. Fascination för det dyra och fagra. Det liv som alla innerst inne vill leva. Men eftersom i princip ingen kan leva som vår kära kungafamilj, lever folk istället genom dem. Är det inte sorligt?