Kärnfamiljens idrottselitism

Idag har det varit en riktigt rolig dag, en riktig "sportlovsdag", som jag i mitt tidigare liv avskydde - kyla, snö, slask, smala barn, ljummen choklad och omöjliga idrottsaktiviteter. Nu när man är lite äldre och inte ses som "barn" längre, är det faktiskt en helt annan sak att deltaga i sådana aktiviteter. Nu kan man mer stå på avstånd, utan att vara konstig, och om man gör bort sig har man i alla fall en vass vokabulär att försvara sig med. Annat var det för tio år sedan. Då skulle man vara bäst på att åka skridskor, bäst på att mula töntarna när det var snöbollskrig, och självklart skulle man tycka att allt var SKITKUL. Ett brett jävla leende, hela jävla tiden. Annars var man konstig.
Så jag kan verkligen säga att det är en glädje att kunna uppskatta (bättre sent än aldrig) aktiviteter som skridskoåkning, skidåkning, snöbollskrig, curling, isbandy osv osv.
Men visst är det lurigt, det där hur idrott kan bli ett så pass makt- kontra svaghetstecken för barn? Man måste passa sig som förälder, så att man inte placerar sina barn i facket "Hej, vi är barn som aldrig har idrottat!". Det är något av det värsta man kan göra som förälder. Ett helt liv, eller i alla fall en hel uppväxt kan verkligen präglas av huruvida ett barn idrottar eller ej.
Jag menar, vem är det som har många kompisar och anses populär på mellanstadiet? Inte är det killen som är bäst på matte, nej, det är killen som är bäst i fotbollslaget.
Många föräldrar är medvetna om det, och jag tror att många använder sina barn som små pjäser i sina egna schackspel - allt för att familjen ska uppfattas så bra som möjligt. Det skapas helt enkelt ett elittänkande i kärnfamiljen - flest fotbollar i trädgården vinner.