Klargörande: Jag och Frankrike

Det är något alldeles magiskt med Frankrike. Det är mitt ställe på jorden. Ni som känner mig vet: När någon pratar franska på tv spetsar jag öronen, om någon nämner Paris i ett samtal måste jag komma med ett restaurangförslag osv osv. Hur det hela började är jag inte riktigt säker på. Jag tror dock att det bottnar i barndomen då min moster bodde i Paris under 3-4 år. Hon talade alltid varmt om staden och att hon kunde tala flytande franska kändes häftigt och speciellt. Så när jag väl skulle välja språk i sexan var det inte ett val egentligen: det fanns ju inget annat alternativ för mig än att läsa franska! Och efter det har det bara fortsatt. Jag engagerade mig väldigt i mina franskstudier på både högstadiet och gymnasiet och jag får faktiskt säga att jag nu behärskar språket i alla fall grundläggande. Hittills har jag varit i Frankrike tre gånger, och jag känner nästan dagligen abstinens. Om nästan exakt ett år flyttar jag förhoppningsvis ner en tid. Blir antagligen att jag startar lite mjukt med en fördjupningskurs i det franska språket och om den franska kulturen. När den kursen är avslutad kan egentligen vad som helst hända: jag kanske stannar kvar, jag kanske flyttar till Sverige eller någonannanstans. Det är här ångesten kommer in, en sorts i-landsångest. Jag känner ofta att jag har hela världen framför mina fötter, och det är ju väldigt trevligt, men med de möjligheter man har följer även en enorm prestationsångest. Tänk så gör jag ingenting med mitt liv? Tänk så fastnar jag i Helsingborg... Fast det är ju inget misslyckande, det är bara bortkastade drömmar och möjligheter.