Den är så klockren den där känslan

http://wwwc.aftonbladet.se/blogg/virtanen/110705165547_olyckligt_kr_i_ingen_speciell.html

Röker fyra cigaretter i rad,
inget gör mig glad
Stackars mig,
för ingen bryr sig om lilla jag
Orkar inte längre vänta på,
att imorn blir en bättre dag

Det är bara repetition, repetition - HJÄLP.

Greven lutar sig tillbaks
och tänder en cigarett.
Han försöker få nå't sagt
men det är inte så lätt.

För han ser så onda bilder
i en öken utan slut.
Där ingen är tillsammans
och hjälps åt att hitta ut.

Kan någon skjuta mig i huvudet eller alternativ bara ta mig med storm?

Sagor tar slut

Nu lider snart denna dag mot sitt slut. Men det är mer än så - när jag vaknar imorgon är det bara sju dagar kvar. Sedan är det slut med tretton års skola också. Det känns fel, men samtidigt så rätt. Jag har kämpat, slappat, struntat i men samtidigt gett järnet i skolan. Jag har gjort så mycket. Jag har varit så mycket. Och nu, nästa måndag, när jag inte längre är elev, en definierbar människa, kommer jag bara stå där och se dum ut.

Det är tur att man har vin och vänner. Vad skulle man annars göra?

Halvsura betraktelser klockan fem i fem en måndagsmorgon

I min vän Jennys blogg kunde jag idag läsa ett ganska talande citat:

"De viktigaste beståndsdelarna i ett lyckligt liv är att ha något att göra, någon att älska och något att hoppas på."

Det känns ju jävligt upplyftande när man inte har ett skit att göra, inte en jävel att älska och inte ett dugg att hoppas på.

Nostalgiångest

Det går sakta, sakta, sakta framåt.

Lyssnar på dels jättegammal musik och dels halvgammal musik. Det är otroligt hur musikminnet i hjärnan kan återkalla så oerhört starka minnen. Sitter också och tittar på gamla bilder på bilddagboken. Funderade starkt på att ta bort mitt konto där tidigare på grund av sidans förfall, men jag ändrade mig då jag insåg att det vore synd att försaka en sådan skatt av minnen.

Och nu sitter jag här och lyssnar på allt från Doris Day till Duffy, har fönstret öppet och inandas junikvällens behagliga dofter.
Jag hoppas på dig juni.

En fiktiv effektivitet

Det värsta man kan göra är att svika sig själv, och oturligt nog tycks jag göra det konsekvent.
Jag brukar ju säga att förändring sker genom handling, och det är väldigt sant. Men dessvärre verkar jag sakna handlingskraft. So, there you have it. Jag är en lat och handlingssvag människa. Kul.

Hur många gånger har man inte ställt frågan "men varför gör du det bara inte?" till sig själv? Allt för många gånger. Ush och fy.

Men det hjälper inte att klaga. Det blir antagligen bara värre då.

Att vara tom

Jag är tom inombords. Jag känner mig totalt avig och det enda som fyller upp min kropp är vemod. Det är minst sagt ingen rolig känsla.

Frågor poppar upp i mitt huvud, men jag kan inte ge svar till någon av dem.

Samtidigt som jag känner mig liten och kvarglömd känner jag mig översållad av dryghet och händelser. Bäst vore nog att låsa in mig någonstans.





God feed me with your love
And take me through the day

Eld utan rök

Idag är det lördag. Igår var det fredag. I förrgår var det torsdag. Bra att jag berättade det va? Haha. Nej, det jag vill ha sagt med att det idag är lördag, är att jag är stolt över mig själv! Fortfarande inte ett enda bloss, trots att jag var ute både i torsdags och i fredags! Woho! Jag känner mig faktiskt glad, och lite lätt upprymd, och det tycker jag att jag kan få göra!

Nog sagt om rökningen.

Just nu sitter jag på jobb, och är lite allmänt halvseg. Igår var en kväll jag helst vill radera bort.
Ibland blir jag så otroligt trött på mig själv. Och på andra också, för den delen, men mest på mig själv.
Jag är en väldigt ostrukturerad person, utan förmågan att planera. Därför känner jag att jag nog borde ta tag i lite mer saker än bara rökningen. Jag borde rensa ut mer än nikotin och tjära - dåliga egenskaper till exempel. Jag borde verkligen upprätthålla det nya livet. Jag tror till och med att jag ska skriva en liten livslista på saker som ska förändras. Förändring sker ju genom handling!

Att förstå nikotinet

Nu vill jag bara gråta.
Jag kan inte sova.
Jag vill ta studenten.
Jag vill gå kvar på Campeon.
Jag vill ha pengar.
Jag vill inte må så här.

Jävla skit.

Vad var det här bra för?

PERSONLIGHETSKLYVNING. MANODEPRESSIV.

Kul. Tråkigt. Glad. Ledsen. Lätt. Svårt.

Förstår någon?
Vad håller jag på med?




Ps: Detta pågår just nu i mitt huvud. Det är så det känns när Suget kommer och hälsar på.
Även om detta jag precis skrivit bara är tomma ord betyder de väldigt mycket. Jag får nog förklara lite utförligare imorgon.

Öl på Hampan - utan cigg!

Tre dagar! Nu är de över, de berömda tre dagarna. Otroligt skönt.
Jag måste faktiskt säga att dagen varit ganska lugn. Det var lite kritiskt i morse, då jag hittade två lösa cigaretter i min väska. Men, jag slängde dem direkt. "Bra, Tobias!"

Måste bara berömma mig själv lite till innan jag ska sluta tjata om rökningen: idag drack jag alkohol för första gången utan att röka! Jag och Solveig drog oss ner till Hampan i eftermiddags och drack vars en öl. Inte ett enda bloss blev det. Kändes helt okej faktiskt. För första gången denna veckan (och ja, jag har tänkt väldigt mycket på just detta) kände jag att jag kanske kommer att kunna känna lycka igen. Och kanske till och med när jag festar. Kanske. Det är ju så att de som aldrig tagit ett bloss någonsin har kul när de är ute och festar. Då ska jag också kunna ha det! Punkt slut.

Vad händer annars då? Förutom mitt rökstopp orkar jag faktiskt inte tänka på så mycket annat. Det är aningens olyckligt då vi har en smärre våg av uppgifter i skolan som sköljer över oss och som jag måste färdigställa inom det närmsta. Måste. Jag gillar verkligen inte det ordet, haha. Hu, nej. Just nu vill jag bara stå på vårt studentflak, dricka Bollinger och blossa alldeles för många Camel.

Är det såhär livet kommer vara?

Inatt, klockan 03.17 tände jag min sista cigg. Det känns förjävligt. Det är inte roligt över huvud taget. Jag vill inte skämta om det. Jag mår dåligt.
Samtidigt som jag verkligen ska kämpa för att klara av det här, känns det så himla onödigt. Varför ska jag sluta röka? Varför ska inte jag kunna få sitta och blossa som jag vill? Varför kan man inte få röka och leva?
Tyvärr är det inte så enkelt. När det kommer till rökning, kan man inte både ha kakan och äta den. Det är sorgligt, men det är lika bra att inse det.

Igår rökte jag två paket. 40 cigaretter. Haha, det är lite lustigt när man tänker efter. Varför är det alltid så att om man ska sluta med något, så ska man vara så jävlig man kan in i det sista? Det är likadant om man ska gå ner i vikt. Dagen innan man ska börja med "sitt nya liv" brukar man oftast stoppa i sig en pizza och massa godis.
Nu känner jag att jag kanske borde ha trappat ner lite istället för att ha blossat som en jävel in i det sista. Hela min kropp är fylld med nikotin och varje liten cell skriker efter mer.

Det som just nu dominerar i mitt huvud är sorg. Det känns sorgligt på något sätt. Trots att jag bara känt mina små vänner i två år, har de kommit att bli mina allra bästa vänner. Och nu har jag övergivit dem. Låter det sjukt? Ja, antagligen. Men det är så det känns.
Dessutom frågar jag mig om det är såhär livet kommer att vara i fortsättningen? Sorgfyllt. Ångestladdat. Tråkigt.

Många icke-rökare tror att det svåraste med att sluta är att man inte längre får hålla i ciggen: föra den mot munnen, röra den med läpparna, aska... Eller så tror de att det svåraste är att kämpa emot nikotinet.
Jag kan säga att det svåraste är att byta grupp. Jag menar, jag kan sticka eller tugga tuggummi istället för att hålla i en cigarett. Och nikotinbegäret går ju faktiskt över efter ett tag. Men att gå över från den schyssta, coola, roliga, sociala och häftiga rökgruppen till att vara en av de torra, trista, ordentliga, mesiga och tråkiga ickerökarna - det är det som är värst.
Dessutom blir det inte bättre av att nästintill alla mina vänner röker.

Ush. Jag mår bara sämre av att sitta här och beklaga mig.

Men jag ska klara det.

Sömnproblem helt enkelt!

Som jag tidigare berättat var Jessica här i måndags. Säg att vi gick och lade oss vid halv två-tvåtiden. Det är inte så sent tycker jag. Men, jag sov sedan till klockan 21.30, dagen efter. Ångest på det? Turligt nog hittade jag en liten kringdrivande lodis att spendera natten med.
Idag har jag varit jättetrött. Blir lite nere också när man missar så mycket under dagarna. Bättre blev det inte när jag kom hem heller. Somnade vid fem och vaknade för en halvtimme sen. Så nu kommer jag antagligen inte kunna sova inatt heller. Snacka om ond cirkel...

Fire Bird Phoenix

Jag känner alltid ett tungt vemod svepa över mig när jag sätter mig vid datorn på söndagskvällarna. Helgen är slut, liksom orken och pengarna. Man undrar om det verkligen var värt att ta den där extra drinken, eller säga det där onödiga till den där snygga tjejen. Ånger och ångest är känslorna som dominerar.
Fast å andra sidan kan man inte tänka så. Man måste tänka positivt och även inse hur mycket roliga saker man har gjort under de senaste tre dagarna. Hur mycket man har upplevt, hur mycket utbyte man fått genom andra människor. Det är egentligen helt fantastiskt när man tänker efter. Och om man tänker så, känns det mycket lättare att ta farväl av helgen. Voilà, egoboost!

Imorgon väntar skola, och jag ska äntligen få se min älskade Jessica. Jag har saknat henne något enormt, så det ska bli skitkul att träffa henne igen.
Hoppas på lite skönt väder också, men det är nog riktigt önsketänkande (i alla fall om man refererar till regndropparna jag hör smattra mot mina fönster). Men det är som man säger - you can't have it all!

Nej, nu måste jag sova lite, och trots allt lyssna på lite söndagsmusik (nedan). Men tack ni fina människor som varit med i helgen. Utan er hade denna söndagskväll fortsatt att vara ett ångestladdat helvete. Men istället känns det helt okej. Eller, för att vara ärlig, mer än helt okej.





Heart of mine, be still
You can play with fire, but you'll get the bill
Don't let him know
Don't let him know that you love him
Oh, don't be a fool, don't be blind
Heart of mine

Måndagsbetraktelse: Pressen att prestera

På fredag åker jag till USA, närmare bestämt till Florida. Jag ska vara borta i lite drygt två veckor, och det ska bli helt underbart.
Dock så är det ju inte som att bara flyta bort i två veckor utan att behöva oroa sig för något här hemma. För jag går ju i skolan, och inte vilken skola som helst. Precis.
För det första har jag inte fått beviljad ledighet, och för det andra så har vi väldigt mycket i skolan nu. Så jag måste ju ta med 20 kilo böcker och datorn. Kommer ju bli kul.
Men så tänkte jag: varför känner jag sådan press över att åka bort? För det gör jag. Det är ju såklart skolhelvetet som svävar som ett ont åskmoln över mig.
När man tänker efter är det ganska sjukt. Det handlar om elva missade skoldagar. Elva. Det är ju ingenting. Men ändock. Man ska prestera, 24/7. Är det konstigt att folk har ätstörningar, sömnproblem, självmordstankar... och ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Mmm, mums.
Pratade med en kär vän tidigare idag. Vår gemensamma slutsats var helt enkelt att man måste göra avkall på prestation. För allt kommer ändå att lösa sig. Mitt liv kommer förhoppningsvis gestalta sig helt fantastiskt, även om jag missar ett par inlämningar. Är det inte en härlig tanke? Eller kanske rättare sagt, ett härligt sätt att se livet på?
Don't worry, be happy.

Fast i ångestträsket

Christer, vår filosofilärare, definierar ordet ångest som "rädslan för det okända". Det känns inte rätt för mig. Jag upplever just nu att jag är fylld med ångest, eftersom jag har en massa saker att göra, som jag inte gör. Jag vill/kan inte ta tag i mina "problem", eller rättare sagt, ta itu med ogjorda saker, helt enkelt. Men det är ju inget okänt. Jag vet ju precis vad som händer om jag inte tar tag i saker och ting. Men ändock känner jag ångest. Då är det kanske något annat jag känner. I alla fall enligt Christer.
Hur som helst är det jävligt drygt. Uppsatser, artiklar, reportage, arbeten, projekt... Jag orkar inte.

Hardcoreångest

Saddam Husseins brorson har en blogg - "Crime Is a Human Instinct".

Problem är alltid relativa

Livet är fruktansvärt förgängligt. Man kan aldrig ta något för givet. Man skall leva här och nu, och uppskatta det man har. Klichéer som är utslitna och allt för ofta använda. Men de stämmer. De stämmer så fruktansvärt bra, och vi borde oftare reflektera över dem.
Tycker du att du är tjock? Ja, men du har en kropp i alla fall, som fungerar som den ska.
Tycker du att ditt liv suger för att du inte har den perfekta pojk- eller flickvännen? Ja, men du har annan kärlek i ditt liv, och det är inte så att du kommer att dö ensam.
Tycker du synd om dig själv för att du inte kan köpa den nya Gucciväskan? Ja, men det är inte direkt så att du är utfattig och lever på gatan.
Vi ser inte vad vi har!
Jag vill inte vara en moraltant, eller någon som tror sig veta allt. Men jag vet mycket om hur olika människor uppfattar problem. Jag vet att livet inte alltid är lätt, och jag vet vad riktiga problem är.
Just nu mår jag själv jättebra. Jag är verkligen lycklig i mitt liv. Men många av mina vänner är inte det. Det är mycket som händer just nu. Och det är kanske med dem du kanske orerar om hur ful du känner dig för att du gick upp ett halvt kilo i helgen. Tänk på vad ni säger. Värdera dina "problem" och rannsaka dig själv.

Ångest och Lotta Steen

Efter tisdagsmorgonens dubbellektion i Psykologi A känner jag mig alltid fylld med visdom och lugn. Diskussionerna som förs om ångest känns behövliga, och eftersom man för fram det dammiga begreppet och talar om det, känns det mindre jobbigt. För man är ju fylld med massa ångest. Rädslan för det okända.

Önskar att jag hade hunnit skriva mer, men så är inte fallet.
Nu blir det kommersiell onsdagsutgång på Tivoli. Kanske samlar på mig lite tankar för att sedan kunna ventilera dem här. Hoppas det.

En kväll i Ängelholm med hopp om framtiden

Detta är nu min fjärde blogg som jag försöker mig på.
Den första jag skapade handlade egentligen inte om någonting, och för att vara riktigt ärlig visste jag knappt vad en blogg var. Det enda jag visste var att jag avgudade Linda Skugge, och ville vara som henne.
Den andra var även den ett fatalt misslyckande. Med en .fr-domän och inlägg på tre språk skulle jag försöka mig på något multiinternationellt dandyprojekt. Det var självklart på förhand dömt att misslyckas.
Så det berömda tredje försöket! Det började lite trevande, men efter ett tiotal inlägg kände jag att det var kul. Fast efter det elfte inlägget tappade jag intresset.
Kärnan i mina tidigare misslyckanden handlar om bristen på fokus och mening. Jag ville ingenting med mina bloggar. Annorlunda är det dock nu. Jag går den sista terminen på gymnasiet. Någonsin. Jag ska ut i livet. Jag söker jobb. Jag vill flytta till Paris. Jag har med andra ord ångest. Vad vill jag egentligen, och hur ska jag komma dit? Därför kommer jag (förhoppningsvis) fortsätta skriva här. Jag kommer att använda mig av den här bloggen för att visa vem jag är och vad jag gör. (Det kommer antagligen bli lite mer intressant när jag lämnar landet). Och jag kommer också att använda den för att visa att det inte är så lätt att bli "vuxen". Kanske kommer jag finna andra som känner likadant. Eller kanske inspirera andra ångestfyllda unga vuxna. Vi får väl se. Jag hoppas bara att det lyckas. Nu, fjärde gången gillt.