Är det såhär livet kommer vara?

Inatt, klockan 03.17 tände jag min sista cigg. Det känns förjävligt. Det är inte roligt över huvud taget. Jag vill inte skämta om det. Jag mår dåligt.
Samtidigt som jag verkligen ska kämpa för att klara av det här, känns det så himla onödigt. Varför ska jag sluta röka? Varför ska inte jag kunna få sitta och blossa som jag vill? Varför kan man inte få röka och leva?
Tyvärr är det inte så enkelt. När det kommer till rökning, kan man inte både ha kakan och äta den. Det är sorgligt, men det är lika bra att inse det.

Igår rökte jag två paket. 40 cigaretter. Haha, det är lite lustigt när man tänker efter. Varför är det alltid så att om man ska sluta med något, så ska man vara så jävlig man kan in i det sista? Det är likadant om man ska gå ner i vikt. Dagen innan man ska börja med "sitt nya liv" brukar man oftast stoppa i sig en pizza och massa godis.
Nu känner jag att jag kanske borde ha trappat ner lite istället för att ha blossat som en jävel in i det sista. Hela min kropp är fylld med nikotin och varje liten cell skriker efter mer.

Det som just nu dominerar i mitt huvud är sorg. Det känns sorgligt på något sätt. Trots att jag bara känt mina små vänner i två år, har de kommit att bli mina allra bästa vänner. Och nu har jag övergivit dem. Låter det sjukt? Ja, antagligen. Men det är så det känns.
Dessutom frågar jag mig om det är såhär livet kommer att vara i fortsättningen? Sorgfyllt. Ångestladdat. Tråkigt.

Många icke-rökare tror att det svåraste med att sluta är att man inte längre får hålla i ciggen: föra den mot munnen, röra den med läpparna, aska... Eller så tror de att det svåraste är att kämpa emot nikotinet.
Jag kan säga att det svåraste är att byta grupp. Jag menar, jag kan sticka eller tugga tuggummi istället för att hålla i en cigarett. Och nikotinbegäret går ju faktiskt över efter ett tag. Men att gå över från den schyssta, coola, roliga, sociala och häftiga rökgruppen till att vara en av de torra, trista, ordentliga, mesiga och tråkiga ickerökarna - det är det som är värst.
Dessutom blir det inte bättre av att nästintill alla mina vänner röker.

Ush. Jag mår bara sämre av att sitta här och beklaga mig.

Men jag ska klara det.