Vän eller fiende?

Nu har jag inte rökt på två dagar. Det var längesen jag höll upp "så pass länge". Tror det var någon gång i höstas.
Gårdagen var som sagt hemsk, och det var förmiddagen idag också. Men efter lunch stillades faktiskt begäret - skönt! Dock har jag fått ett antal kommentarer som "börja rök igen!" och "sluta tramsa dig, så farligt är det väl inte?" idag. Då blir jag bara ännu argare. Jag tycker faktiskt att mina vänner ska göra allt för att peppa mig. Det är faktiskt jättetufft, det måste jag säga, med risk för att låta självömkande.
Men, men. Tåget tuffar på, och jag ska fan i mig stanna kvar.

Idag hade vi psykologi, som vi alltid har på tisdagar. Vi repeterade behaviorismen, inlärningspsykologin, och jag kunde faktiskt applicera lite av rökningen på det vi talade om. Framförallt det som handlade om belöning. Många tycker ju att cigaretter är något fint och positivt, som man "unnar sig". Men i själva verket är det allt annat än något positivt man berömmer sig själv med. Vem hade druckit upp ett glas med kära, kolmonoxid och aska helt frivilligt, till exempel? Och vem hade "unnat" ett barn en cigarett? Det är ju helt otänkbart.

Jag känner faktiskt att jag börja tycka lite illa om den där cigaretten. Jag börjar faktiskt inse att det kanske inte är min bästa vän, utan att det faktiskt är någon som tar mina pengar och förstör min hälsa. Det var ju också en av anledningarna till varför jag tog beslutet att sluta.
Att inse något sådant tycker jag är bra! Då har jag i alla fall kommit en bit på vägen!

Nu ska jag läsa lite i den andra boken jag har lånat om rökstopp. "Rökfri" heter den, och det är Annika Dopping som skrivit den. Verkar faktiskt bra.

Godnatt!