À Paris, mes amis

Nu är jag hemma, vilket är otroligt skönt så här en måndagsförmiddag.
Från skolan körde jag till mina gamla grundskola i Bjuv vilket var lite nostalgiskt, men mest hemskt. Syftet var som sagt att försöka fixa några staffli till utställningen på torsdag, och att snacka lite med Christina, min gamla franskalärare.
Bokade in en fika med henne lite längre fram för att prata om Paris och Frankrike. Jag och Solveig flyttar nämligen dit på obestämd tid i januari/februari, för att läsa lite franska. Och efter att kursen är avslutad vet man ju aldrig vad som händer...
Sjukt sugen är jag i alla fall, för det är inte jättelång tid kvar, om man tänker efter. Kan ni förstå? PARIS! PARIS! Det är knappt jag förstår. Denna städernas stad. Mitt ställe på jorden.

Bilder från mina senaste besök:

Sacré-Cœur, sommaren 07.

Montmartre, sommaren 07.

Pigalle, sommaren 07.

Vänner vid Sacré-Cœur, sommaren 08.

Rue Mouffetard, sommaren 08.

Vänner vid Eiffeltornet, sommaren 08.

Paris. Nu.

Jag är så trött. Så trött. På nästan alla jävla människor i min närhet. Jag är trött på hur människor förändras, hur människor metodiskt skyller ifrån sig, hur människor aldrig tar ansvar, för varken sig själv eller samhället. Det handlar om att göra det bra för sig själv.
Och jag är inne på samma spår. Jag vill bara packa en väska, sätta mig i bilen och inte sluta köra förrän jag har parkerat på Rue Lepic.

Känslan av att vilja härifrån försvagas inte direkt av filmen som jag just nu ser på ettan, med Penélope Cruz och Charlize Theoron - de två vackraste kvinnorna i världen. Head in the Clouds heter den. Passande.

Klargörande: Jag och Frankrike

Det är något alldeles magiskt med Frankrike. Det är mitt ställe på jorden. Ni som känner mig vet: När någon pratar franska på tv spetsar jag öronen, om någon nämner Paris i ett samtal måste jag komma med ett restaurangförslag osv osv. Hur det hela började är jag inte riktigt säker på. Jag tror dock att det bottnar i barndomen då min moster bodde i Paris under 3-4 år. Hon talade alltid varmt om staden och att hon kunde tala flytande franska kändes häftigt och speciellt. Så när jag väl skulle välja språk i sexan var det inte ett val egentligen: det fanns ju inget annat alternativ för mig än att läsa franska! Och efter det har det bara fortsatt. Jag engagerade mig väldigt i mina franskstudier på både högstadiet och gymnasiet och jag får faktiskt säga att jag nu behärskar språket i alla fall grundläggande. Hittills har jag varit i Frankrike tre gånger, och jag känner nästan dagligen abstinens. Om nästan exakt ett år flyttar jag förhoppningsvis ner en tid. Blir antagligen att jag startar lite mjukt med en fördjupningskurs i det franska språket och om den franska kulturen. När den kursen är avslutad kan egentligen vad som helst hända: jag kanske stannar kvar, jag kanske flyttar till Sverige eller någonannanstans. Det är här ångesten kommer in, en sorts i-landsångest. Jag känner ofta att jag har hela världen framför mina fötter, och det är ju väldigt trevligt, men med de möjligheter man har följer även en enorm prestationsångest. Tänk så gör jag ingenting med mitt liv? Tänk så fastnar jag i Helsingborg... Fast det är ju inget misslyckande, det är bara bortkastade drömmar och möjligheter.