Living and loving

Jag kan nog utan att överdriva säga att den senaste veckan i Paris har varit en av de bästa.

Vädret har varit helt underbart, och även om det regnar nu så ligger den varma atmosfären kvar i luften och i mig.

De senaste dagarna har varit fyllda av god mat, vänner och goda drinkar.

Jag kommer så väl ihåg min gamla filosofilärare Christers visdomsord: "Ordet kris har två betydelser, och en utav dem är möjlighet."

Alltså. När man möter en kris innebär det också att man upptäcker en möjlighet. Man måste tänka om, strukturera om, planera om, värdera om, prioritera om. Wow.

Det är nästan så att man är tacksam för vad som har hänt.

Jag är inne på de sista dagarna i min stad Paris. Snart är det slut, men jag vet att jag kommer att känna mig nöjd när jag kommer hem igen. Jag har levt och älskat denna staden.

Systembolaget

Idag fyller jag 20 år, där jag befinner mig i förskingringen.

Det känns bra.

20 år.

Inget att skoja bort.

Tonåring no more.

Klockan är tidigt, jag har precis förvånat mig själv för tredje dagen i rad med att plugga klart all läxa på morgonen.

I tvättmaskinen tvättas tvätt.

På datorn spelas p3.

Solveig gjorde frukost till mig imorse.

Livet är fint.

Paris är vackert. Men för tillfället kallt.

Runt 8 grader.

Förhoppningsvis blir det varmare snart.

Igår sa Solveig att det var 13 skoldagar kvar till våra slutprov.

Tiden rinner snabbare än lavan på Island.

Snart är min tid här slut.

Snart är jag i Sverige igen.

Snart är man inget speciellt längre.

Men jag kan i alla fall handla på Systemet!

Grattis till mig.

När självbevarelsedriften tryter dansar dekadensen på Tobias axlar

Nu får det vara nog. Vad har jag gjort mot mig själv? Jag har kommit på mig själv med att bli en enstöring, någon som bara lever för det allra minsta och som inte eftersträvar mänsklig kontakt. Visst har jag alltid nöjt mig med de små tingen i min vardag, och inte alltid känt ett behov av att vara på topp, men det finns en gräns, och jag är rädd för att jag nyss passerade den. Med råge.

Dekadens är dagens ord. Dekadens är det jag förknippar min existens med. Det är dekadensen som tagit över min vardag.

Jag känner att jag behöver något som det här:















Med andra ord en rejäl retouch; både för mitt inre och mitt yttre. Det är helt otroligt vad snabbt det går att förfalla om man inte bryr sig om sitt yttre. Det sätter sig direkt på rutinen och vardagen, eftersom utsidan oavsett vad man säger alltid är andra människors bedömningsgrund.
Vad jag är i behov av är en uppfräschning, helt enkelt, utan över- eller underdrifter.

Tobias Eke Vestergren - La première chapitre

Jag brukar tänka att ett liv delas in i olika faser. Man lever inte ett helt liv utan pauser, utan kapitel. Livet kan inte ses som ett joggingpass. Det är mer komplicerat än att starta, springa, och till slut komma i mål. Nej, jag ser det mer som att man delar in sina dagar här på jorden i små delar.

Jag har nyss avslutat den första delen. Jag har gått ut skolan. Jag kan faktiskt för första gången betrakta mig som en vuxen människa. Jag har ett arbete, jag försörjer mig själv. Och jag har till och med skaffat mig en utbildning.

Jag föddes den femte maj 1990, alltså för drygt 19 år sedan. Dessa 19 år har alltså kommit att skapa en bas för mitt liv. En sorts grundförutsättning kan man säga. Under dessa 19 år har jag rent praktiskt:
- Gått på dagis
- Gått i grundskolan
- Gått på gymnasiet

Dessa tre moment kanske också kan betraktas som delar av ett liv. Men tillsammans tycker jag att de skapar en mer ordentlig bit av en livstid.

Dessa 19 år har inneburit mycket för mig. Jag tror faktiskt att de första 19 åren av en människas liv betyder mest. Eller ja, i alla fall för en människa i min situation (en relativt välbärgad världsmedborgare född i "Västvärlden").
Under dessa år har jag fått en uppfostran och min personlighet har skapats. Alla de rosor och taggar man stött på har format en, helt unikt. Och självklart är man som mest mottaglig för intryck under ens uppväxt.

Jag vill inte bli för högdragen eller beskrivande gällande mina första 19 år. Men jag tycker att det är spännande att inse att man har passerat detta stadium, och nu alltså ska "ge sig ut i livet på riktigt". För det ska jag.

Jag har som till synes inte varit väldigt aktiv på bloggen under de senaste två månaderna. Anledningen till varför ligger i att jag har fått konfrontera fenomenet att jag nu har lämnat 19 år av trygghet bakom mig. De senaste året har faktiskt varit en ganska turbulent period i mitt liv. Någon gång förra hösten gick det liksom upp för mig vad som höll på att hända - jag skulle nu bli tvungen att på riktigt stå på egna ben. Det är en tanke som är lika spännande som skräckinjagande.

Men nu ligger jag hur som helst här i min säng, natten till den 14 augusti. Och jag känner att jag hittat tillbaka till verkligheten. 19 år av trygghet är över. Förhoppningsvis väntar 60 år av nya delar av ett liv som väntar på att få levas.

Tillbaka med fingrarna på tangentbordet, med andra ord.
Det ska bli spännande.

Med ciggen i ena handen och ölen i den andra - nu siktar vi på 19 nya år.

Att engagera sig

Dagarna går och fylls med alkohol och sällskap. Samtidigt som jag känner att jag borde göra massa nyttigheter som att florera bland spännande människor, visa upp mig och ta vara på min tid och min kropp känns det som att det hela är lönlöst.
Jag vill bara sitta här, med lite vin i handen och flumma tills jag börjar jobba om lite mer än en vecka. Det tycker jag att jag är värd. Och framförallt tycker jag att man borde agera efter infall.

Jag har min närhet. Mer behöver jag inte.

Så ja, jag nöjer mig med att sitta och röka fyra cigaretter i rad, och lyssna på samma sång.

Lite äckligt, mycket Eurovision

Vilken skum vecka. Jag har ännu inte varit i skolan. Illa. Men. Jag måste säga att jag mått riktigt dåligt idag. Det är väl så att man blir straffad för att man skippar skolan när man egentligen skulle gått dit. Men, vem fan bryr sig. Inte jag i alla fall, det är en sak som är jävligt säker.

Nu sitter jag här ute på åkern och tampas med ett trådlöst internet som inte riktigt gillar mig idag. Jag luktar bränd solariesvett. Äckligt. Mitt hår är fett och smutsigt. Man ser inte att jag gjorde slingor för en vecka sedan. Ännu äckligare. Jag har på mig ett par urtvättade, "svarta" joggingbyxor med tandkrämsfläckar. Okej, det var nog äckligast. Nu räcker det.

Imorgonbitti ska jag överträffa mig själv och gå upp tidigt. Jag ska duscha, ta på mig något fint, köra tidigt till skolan, sjunga i bilen, äta frukost, njuta, leva, vara snygg. Imorgon är en annan dag, som Christer Björkman sjöng.

På tal om Melodifestivalen, och ESC. Jag skrev ju tidigare att jag ännu inte hade lyssnat sönder mina favoriter. Det kan jag säga att jag nu har gjort. Lite synd, men det är bara att vänta några timmar, sen går det bra att lyssna igen.
Det är ett riktigt, riktigt bra startfält i år. Blir verkligen tufft för Sverige, som jag ändå inte tror har en chans. Upptäckte nämligen till min förskräckelse att det är otroligt många pop-operalåtar som deltar. Inte bra för Sverige. Men. Som sagt. Jag tror det hade floppat även om Sverige hade den enda operalåten. Jag hoppas att jag har fel. Och fel hade jag förra året angående Sverige.

Nu är klockan mycket, men jag har i alla fall fått saker gjorda idag. Det känns skönt.

Här är tre favoriter i andra semi-finalen:







Gott snack, is all I have to say.
Dessutom. RÖKFRI 24 DAGAR!

عينيك بتقول راح ييجي يوم وكل الخوف يزول

Nu är det god tid att uppdatera sig i ESC-träsket!
Att jag inte har tänkt på det innan! Eurovisionen kulminerar ju om inte mindre än 15 dagar!

De som känner mig vet att jag är något av ett läskigt insatt fan av Eurovision Song Contest, och eftersom jag nu för första gången har en blogg att skriva i när det är Eurovision, måste jag självklart dela med mig av mina åsikter och kunskaper! Hur som helst, det lär i alla fall bli några inlägg som inte handlar om rökning...

Årets ESC hålls, som de flesta vet, i Moskva, eftersom den äckligt sliskiga Dima Bilan gick och vann i Belgrad förra året. Jag har inte lyssnat igenom hela startfältet än, förvånande nog. Vid det här laget brukar jag ha spelat sönder mina favoriter, men så är det inte i år!

För att vara lite schematisk, tänker jag presentera mina topp-fem-favoriter i den första semi-finalen i detta inlägg:

1. Israel
En helt underbar låt, som jag tycker symboliserar en del av vad Eurovision står för. Textens fina betydelse finner ni här. Det jag verkligen gillar i låten är såklart att den står för fred i Israel, men framförallt också att en del av låten är på arabiska, vilket är första gången för en låt från Israel (!).

2. Amenien
Armenien är ett av mina favoritländer i ESC. Förra året var de till och med min absoluta favorit. I år räcker de inte lika långt, men de har en otroligt skön låt, och tävlingens schysstaste musikvideo! Dessutom har de två systrarna som sjunger fantastiska röster.

3. Turkiet
Donnan som sjunger Turkiets låt är en riktig uppenbarelse! Hon ser ut som en blandning av Beyoncé och Elena Paparizou, vilket inte direkt är någon nackdel. Själva låten är också riktigt snygg. Bra etnorytmer, och catchy refräng. Mycket bra, med andra ord!

4. Schweiz
En låt som inte passar in riktigt, men som inte är sämre för det! Riktigt bra radiomusik.

5. Bosnien
Även Bosnien har kommit att bli ett av mina favoritländer i tävlingen, och årets låt är jättevacker, och väldigt mäktig. Tror att den kan gå långt.

Jag tror att samtliga fem länder ovan kommer gå vidare till finalen, tillsammans med övriga fem:
6. Malta
7. Finland
8. Vitryssland
9. Rumänien
10. Sverige (mycket tveksamt)

Dessa tio är alltså mina "favoriter". Eller åtminstone de fem översta.

Räkna med frekvent uppdatering om ESC. Hehe.




عينيك بتقول راح ييجي يوم وكل الخوف يزول
"A day will come and all fear will disappear"

Är det jag, torrbollen där i soffan?

Euforin håller i sig nätt och jämnt; det är underbart väder, ölen flödar och det mesta känns fint.
Dock känner jag av röksuget något enormt. Känner mig lite grå och trist för att vara ärlig. Precis som om jag har blivit lite förlegad, ointressant.
Kom att tänka på vem jag är utan cigaretterna. Är jag en ointressant människa? Är jag liksom mindre rolig att ha att göra med?

Frågan är om man förändras överhuvudtaget?

Var jag mer social tidigare? Uppfattade folk mig som roligare?

Tillbaka till livet

Idag är det tisdagen den 28 april, det är sådär lagom varmt ute och jag ligger och trycker i en alldeles för stor soffa i en charmerande del av Bjuv (tänka sig, det finns faktiskt sådana).
Vad händer i mitt liv förutom att jag ligger här och sväller? Jo, mina vänner, det händer faktiskt en hel del. Jag känner faktiskt att mitt liv är händelserikt, och jag är lycklig. Är det inte helt fantastiskt? Det är det.

First things first. I fredags begav jag mig till min favoritstad Kalmar. Syftet var att dels besöka min favoritfaster Susanne (har dock bara en, men jag är övertygad att om jag hade haft fler hade Susanne ändock varit min favorit), och dels att festa loss på Kalmars dansgolv. Med mig i bilen hade jag Veronica ("Vevve-Luring") och Gabriella ("Gabbe"), och överaskande nog också Claes ("Clösse") och Filip ("Elmo"). Veronica och Bella hade jag såklart planerat att ta med. Men att de två herrarna från min parallellklass följde med var faktiskt en lyckosam slump som grundade sig i en fråga från Claes:
"Vet du om man kan kolla avstånd på Eniro?" frågade han i fredags.
"Ja", sa jag. "Jag ska köra till Kalmar efter skolan."
Och det skulle tydligen Clösse och Elmo också göra. Eftersom det vore dumt att köra med två bilar tryckte vi in oss alla fem i min krockade tyska skönhet, och efter 2 timmar och 45 minuter nådde vi vår destination. Billigt och bra!
Med oss hade vi sex liter vin, en liter livets vatten och lite annat smått och gott (bland annat en engångskamera!). Det blev verkligen en helt underbar helg med mycket vin, otroligt god mat och en massa skratt. Veronica bröt till och med handen.
Lovar att scanna in och lägga upp bilderna från engångskameran sen!

För övrigt är mitt liv fyllt av projekt. Jag kallar dem livsprojekt, eller projekt för livet.
De tre största som alla pågår just nu är:
1. Rökstoppet. Jag är fortfarande rökfri! 16 dagar idag, utan att ha tagit ett enda bloss! Jag är faktiskt otroligt stolt över mig själv. Jag känner mig liksom duktig, och faktiskt också hälsosam. OCH RIK! Med enkel matematik kan man räkna ut att jag hittills har sparat 800 kronor, på lite mer än två veckor! Är det inte helt otroligt? Jag har faktiskt inte känt mig såhär rik på länge. Det var fyra dagar sen lönen kom, och trots att jag varit i Kalmar och spenderat en del har jag mycket kvar! Och jag har inte ens fått mitt studiebidrag än! Mycket trevligt med andra ord.
Jag har faktiskt börjat överge tanken om cigaretterna. Jag kan se mig själv utan att röka i framtiden. Jag har faktiskt till och med beslutat mig för att försöka att inte röka i Costa. Vi får se hur det går, men just nu är jag oerhört taggad att fortsätta att vara rökfri, och det tror jag är en enorm fördel för att verkligen kunna sluta för gott!
2. Viktnedgång. Sedan jag slutade röka har jag gått upp tre kilo. Det är inte okej. Jag kämpade faktiskt i två månader för att gå ner åtta kilo, och jag tänker inte låta rökstoppet hindra mig från att hålla vikten. Detta faktum, i kombination med att jag åker till Costa Brava om 18 dagar, har lett fram till beslutet om diet, och inte vilken diet som helst, utan den berömda Tobias-dieten! Tidigare bestod den av: 20 cigaretter om dagen, fem koppar grönt thé, en varma koppen och en fullkornsmacka. Nu har jag ju fått exkludera cigaretterna, men resten ska jag hålla. Det är inte hälsosamt eller kul, men för mig fungerar det verkligen, så jag kör stenhårt.
3. Slutat köra bil. Eller rättare sagt; slutat köra bil om det inte är absolut nödvändigt. Insikten om att min bil tar väldigt mycket av mina pengar och hämmar väldigt mycket motion har kommit till mig för inte så längesen. Tidigare brydde jag mig inte, och tankade glatt för 100 kronor om dagen. Men nu inser jag att det verkligen inte håller. Jag vill köpa annat än bensin för mina pengar, och dessutom är det ju underbart att cykla till affären eller gå till solariet (haha).

Är det inte helt sjukt? Jag tycker det. Det känns konstigt, lite sorgligt, men innerst inne jävligt rätt. Ute är den spenderande, illaluktande, bensinfanatiske Tobias, och inne är den fräscha, rika, nyttiga och helt jävla fantastiska Tobias! Jag gillar det skarpt! Nu gäller det bara att hålla min nya livsstil.

Ordet som sammanfattar det hela är nog spännande.

Jaha? Jaha!

Vilken helg! Vilken dag!

Kalmar var helt fantastiskt, som alltid. Mer om det senare.

Idag har jag varit duktig, och nu är äntligen projektrapporten klar!

Dessutom: Rökfri i 15 dagar!

Nu är jag trött, och ska plugga lite psykologi, så det får bli en ordentlig uppdatering imorgon.

PS

Snabb summering av mitt liv:

- Två dagar av FN-rollspel är just avslutade. Slutsats: Kul.
- Jag har varit rökfri i nio dagar. Slutsats: Skönt.
- Jag ligger efter som fan i skolan. Slutsats: Inspirerande.
- Jag åker till Kalmar på fredag. Slutsats: Underbart.

Eld utan rök

Idag är det lördag. Igår var det fredag. I förrgår var det torsdag. Bra att jag berättade det va? Haha. Nej, det jag vill ha sagt med att det idag är lördag, är att jag är stolt över mig själv! Fortfarande inte ett enda bloss, trots att jag var ute både i torsdags och i fredags! Woho! Jag känner mig faktiskt glad, och lite lätt upprymd, och det tycker jag att jag kan få göra!

Nog sagt om rökningen.

Just nu sitter jag på jobb, och är lite allmänt halvseg. Igår var en kväll jag helst vill radera bort.
Ibland blir jag så otroligt trött på mig själv. Och på andra också, för den delen, men mest på mig själv.
Jag är en väldigt ostrukturerad person, utan förmågan att planera. Därför känner jag att jag nog borde ta tag i lite mer saker än bara rökningen. Jag borde rensa ut mer än nikotin och tjära - dåliga egenskaper till exempel. Jag borde verkligen upprätthålla det nya livet. Jag tror till och med att jag ska skriva en liten livslista på saker som ska förändras. Förändring sker ju genom handling!

Vän eller fiende?

Nu har jag inte rökt på två dagar. Det var längesen jag höll upp "så pass länge". Tror det var någon gång i höstas.
Gårdagen var som sagt hemsk, och det var förmiddagen idag också. Men efter lunch stillades faktiskt begäret - skönt! Dock har jag fått ett antal kommentarer som "börja rök igen!" och "sluta tramsa dig, så farligt är det väl inte?" idag. Då blir jag bara ännu argare. Jag tycker faktiskt att mina vänner ska göra allt för att peppa mig. Det är faktiskt jättetufft, det måste jag säga, med risk för att låta självömkande.
Men, men. Tåget tuffar på, och jag ska fan i mig stanna kvar.

Idag hade vi psykologi, som vi alltid har på tisdagar. Vi repeterade behaviorismen, inlärningspsykologin, och jag kunde faktiskt applicera lite av rökningen på det vi talade om. Framförallt det som handlade om belöning. Många tycker ju att cigaretter är något fint och positivt, som man "unnar sig". Men i själva verket är det allt annat än något positivt man berömmer sig själv med. Vem hade druckit upp ett glas med kära, kolmonoxid och aska helt frivilligt, till exempel? Och vem hade "unnat" ett barn en cigarett? Det är ju helt otänkbart.

Jag känner faktiskt att jag börja tycka lite illa om den där cigaretten. Jag börjar faktiskt inse att det kanske inte är min bästa vän, utan att det faktiskt är någon som tar mina pengar och förstör min hälsa. Det var ju också en av anledningarna till varför jag tog beslutet att sluta.
Att inse något sådant tycker jag är bra! Då har jag i alla fall kommit en bit på vägen!

Nu ska jag läsa lite i den andra boken jag har lånat om rökstopp. "Rökfri" heter den, och det är Annika Dopping som skrivit den. Verkar faktiskt bra.

Godnatt!

Är det såhär livet kommer vara?

Inatt, klockan 03.17 tände jag min sista cigg. Det känns förjävligt. Det är inte roligt över huvud taget. Jag vill inte skämta om det. Jag mår dåligt.
Samtidigt som jag verkligen ska kämpa för att klara av det här, känns det så himla onödigt. Varför ska jag sluta röka? Varför ska inte jag kunna få sitta och blossa som jag vill? Varför kan man inte få röka och leva?
Tyvärr är det inte så enkelt. När det kommer till rökning, kan man inte både ha kakan och äta den. Det är sorgligt, men det är lika bra att inse det.

Igår rökte jag två paket. 40 cigaretter. Haha, det är lite lustigt när man tänker efter. Varför är det alltid så att om man ska sluta med något, så ska man vara så jävlig man kan in i det sista? Det är likadant om man ska gå ner i vikt. Dagen innan man ska börja med "sitt nya liv" brukar man oftast stoppa i sig en pizza och massa godis.
Nu känner jag att jag kanske borde ha trappat ner lite istället för att ha blossat som en jävel in i det sista. Hela min kropp är fylld med nikotin och varje liten cell skriker efter mer.

Det som just nu dominerar i mitt huvud är sorg. Det känns sorgligt på något sätt. Trots att jag bara känt mina små vänner i två år, har de kommit att bli mina allra bästa vänner. Och nu har jag övergivit dem. Låter det sjukt? Ja, antagligen. Men det är så det känns.
Dessutom frågar jag mig om det är såhär livet kommer att vara i fortsättningen? Sorgfyllt. Ångestladdat. Tråkigt.

Många icke-rökare tror att det svåraste med att sluta är att man inte längre får hålla i ciggen: föra den mot munnen, röra den med läpparna, aska... Eller så tror de att det svåraste är att kämpa emot nikotinet.
Jag kan säga att det svåraste är att byta grupp. Jag menar, jag kan sticka eller tugga tuggummi istället för att hålla i en cigarett. Och nikotinbegäret går ju faktiskt över efter ett tag. Men att gå över från den schyssta, coola, roliga, sociala och häftiga rökgruppen till att vara en av de torra, trista, ordentliga, mesiga och tråkiga ickerökarna - det är det som är värst.
Dessutom blir det inte bättre av att nästintill alla mina vänner röker.

Ush. Jag mår bara sämre av att sitta här och beklaga mig.

Men jag ska klara det.

Nu är det dags

Mitt liv är ett bra liv. Jag trivs med mig själv, min tillvaro, mina vänner, min familj... Ja, allt, i princip. Det är underbart skönt. Det nya livet går fortfarande ganska bra - jag håller vikten och skolan går bra.
Så är det ju då bara en sak som stör min harmoniska rytm. Cigaretterna. Det är lika bra att inse: hur mycket jag än älskar mina cigaretter, och hur gott varje djupt halsbloss är, så är det inte bra för min kropp. Jag känner att jag har börjat få taskig hy, och jag känner mig trött mycket oftare. Och så luktar man fruktansvärt äckligt. Därför tänker jag nu sluta röka. MEN. Jag tänker bara göra det tillfälligt. Jag måste vara realistisk, eftersom vi åker till Costa Brava i mitten av maj, och sedan tar studenten. Detta vill jag inte uppleva utan cigaretterna, hur töntigt det än låter. Så nej, man kan inte säga att jag ska sluta röka nu, men jag ska definitivt ge beroendet en match. Om jag efter studenten väljer att fortsätta röka eller ej, det får vi se.

Såhär kommer det förhoppningsvis att gå till:
- Måndagen den 13 april slutar jag tvärt. Jag ska inte trappa ner, använda nikotinplåster eller liknande. Det jag kommer använda som hjälp är böcker.
- Jag kommer att vara rökfri till den 17 maj, då vi åker till Spanien.
- På morgonen den 13 juni kommer jag ta ett nytt beslut om huruvida jag kommer fortsätta röka eller ej.

Nu undrar någon kanske varför jag endast väljer att göra detta en månad. "Kör hela vägen!" tänker kanske nån. Men det är inte så enkelt. Man kan inte förstå en inbillad njutning, om man inte själv har satt sig i ett system där man är beroende av något man anser sig älska. För jag älskar mina cigaretter. Det gör också det hela svårare - jag vill nämligen inte sluta röka. Men samtidigt vill jag inte vara en slav under nikotinet. Jag vill kunna bruka cigaretter, inte missbruka. Det är en enorm skillnad mellan bruk och missbruk.

Önska mig lycka till!

Min hjälp.

Quel jour sympa!

Åh, vilken härlig dag, som både Ted och Jill sjunger! I skolan var det temadag, där Festkommittén stod för fika. Eftersom vi inte direkt behövde närvara vid alla aktiviteter stack vi vid tolvtiden till Söder för att inhandla frukt och cigaretter. Därefter blev det kaffe i solskenet nere i Norra Hamnen - gött!
Självklart hade jag parkerat precis utanför Espresso House, på torget, så när vi suttit där i en dryg timme kom två P-Lisor, så då stack jag. Haha! Snacka om budget. Men, men, vad gör man inte för att tjäna en tia på parkering? Dessutom är lathet Festkommitténs modell.
Efter fikan stack jag upp om Jenny för att säga hej. När hon såg min bil, sa hon bara "kör in den på uppfarten - den ska tvättas". Ord och inga visor - vi tvättade bilen, och det var välbehövligt.

Världens bästa Festkommitté. Dock utan Embla!

Folk på EH.

Skönheten tvättad och fin.

Dagens Kommitté-låt!

Un jour créatif

Idag har det varit snuskigt kallt. Men trots Sveriges klimat (som jag tidigare idag jämförde med AIDS - obotligt och förgörande) har det varit en bra dag. Fick sluta tidigt i skolan (mer regel än undantag nu för tiden), så jag stack hem till mormor och morfar och lunchade. Efter matstoppet kom Karin på en kopp kaffe och passade på att klippa mig lite - nice! Så imorgon blir det catwalk i Campeons obefintliga korridorer!

Väl hemma ute på landet igen satte jag mig ner och filade på min studentinbjudan, och voilà!
Ska klistra små lappar med 411 på baksidan. Jag tyckte det blev fräckt!

"Nej, nu måste jag sova lite"

Haha! Ja, så lät det kanske för några timmar sedan, men inte fan sover jag! Jag är mer vaken än någonsin! Eller nja, kanske inte riktigt. Men jag är vid liv i alla fall, och det tänker jag fortsätta att vara, eftersom jag uppenbarligen dygnar.

Kände tidigare att det kändes onödigt att försöka somna, för då hade jag antagligen inte orkat gå upp imorgon, så därför struntar jag helt enkelt i att sova. Tror nog att det ska gå bra, eftersom jag inte vaknade förrän vid två tidigare idag. Men vi får väl se vad som händer. Jag kanske kollapsar om en timme eller två.

Har under min vakna tid passat på att lägga upp massa bilder på Facebook från den senaste månaden. Det är verkligen skitkul att jämföra mig innan och efter Florida. Exempel:

Jag gillar't! Nu är klockan lite över fem och jag hörde precis tidningsbudet.

Fire Bird Phoenix

Jag känner alltid ett tungt vemod svepa över mig när jag sätter mig vid datorn på söndagskvällarna. Helgen är slut, liksom orken och pengarna. Man undrar om det verkligen var värt att ta den där extra drinken, eller säga det där onödiga till den där snygga tjejen. Ånger och ångest är känslorna som dominerar.
Fast å andra sidan kan man inte tänka så. Man måste tänka positivt och även inse hur mycket roliga saker man har gjort under de senaste tre dagarna. Hur mycket man har upplevt, hur mycket utbyte man fått genom andra människor. Det är egentligen helt fantastiskt när man tänker efter. Och om man tänker så, känns det mycket lättare att ta farväl av helgen. Voilà, egoboost!

Imorgon väntar skola, och jag ska äntligen få se min älskade Jessica. Jag har saknat henne något enormt, så det ska bli skitkul att träffa henne igen.
Hoppas på lite skönt väder också, men det är nog riktigt önsketänkande (i alla fall om man refererar till regndropparna jag hör smattra mot mina fönster). Men det är som man säger - you can't have it all!

Nej, nu måste jag sova lite, och trots allt lyssna på lite söndagsmusik (nedan). Men tack ni fina människor som varit med i helgen. Utan er hade denna söndagskväll fortsatt att vara ett ångestladdat helvete. Men istället känns det helt okej. Eller, för att vara ärlig, mer än helt okej.





Heart of mine, be still
You can play with fire, but you'll get the bill
Don't let him know
Don't let him know that you love him
Oh, don't be a fool, don't be blind
Heart of mine

Egentid

Idag har vi varit lediga från skolan, vilket varit jätteskönt. Gick inte upp förrän klockan tre, så nu har jag alltså kompenserat den förlorade sömnen från USA-hemkomsten. Skönt.
Trots ledigheten har jag åstadkommit lite nytta: tvättat och städat några timmar, och tänkte tvätta två maskiner till innan jag lägger mig. Får väl se hur det blir med den saken...

Annars flyter det nya livet på bra. Imorgon ska jag vara ännu mer effektiv, springa en runda och bättra på brännan. Still feelin' good!