Måndagslyx

Lagade precis en god italiensk köttfärssås med cirka en halvliter vin. Gott.
Snart kommer Jessica med två filmer, och här i min källare väntar en Bag in Box och en flaska bubbel. Det ska vara gott att leva.

Jag skar mig tidigare - såret luktade Stolichnaya

Min kropp är i uppror, mina händer skakar, andedräkten är förfärlig - jag har i princip varit full sedan i torsdags. Är det okej? Självklart inte. Men roligt har det varit!
I torsdags blev det utgång med Jenny, och kvällen spenderades mestadels på Zoo och Bakom. En riktigt lyckad kväll, men kanske inte lika roligt att komma till skolan dagen efter. När jag smet in och satte mig på lektionen vände ett par klasskompisar sig om och skakade på sina huvuden. Haha. Ganska kul ändå.
Fredagen var verkligen inte lugn den heller. Tivoli var stället för kvällen. Det var egentligen menat att vi först skulle dit för att ta stämpel, och sedan försvinna vidare. Men så blev det som sagt inte.
Och idag är det söndag. Härliga grå bakissöndag. Mina kära vänner i Festkommittén var här tidigare och åt en enorm brunch. Vi gjorde blåbärspannkakor, hash browns, äggröra, bacon, toasts, juice... Riktigt gott var det i vilket fall. Men nu sitter jag här själv igen. Det är nog lite välbehövligt.
Ska försöka plugga lite nu innan jag degar ihop totalt.

À plus.



C'est pour la petite bourgeoisie qui boit du champagne!

Rebecca Vinterbarn Elg

Lyssnade på P3 innan, och måste verkligen säga att Rebecca Vinterbarn Elg är en helt suverän krönikör och radiopersonlighet! Älskar verkligen hennes krönikor.
Läs bara:

"jag tror att jag vrickade foten när jag hoppade av mina höga hästar. mm, det är precis så det känns. ungefär som om när man varit ute en kväll och på morgonen efter faktiskt drabbas av den där "men gud vad jag var... mycket igår". jag snackade och skrattade åt mina egna skämt... blu... blä... ja, men ni vet? det här otroligt avgrundsdjupa självföraktet som kan komma med lite jämna mellanrum, som får en att tänka: "men herre gud, vad trodde jag liksom?" och helt enkelt känna att man har suttit på för höga hästar, och att man i nuläget helt glömt bort hur man rider. så nu har jag vrickat foten när jag hoppade av mina höga hästar, och jag haltar nu, och ja, då går allting också lite långsammare framåt."

--

"ja, men liksom, jag är 28 år, och då singel, och jag är inte helt ful. livet skulle kunna vara lite mer så här sex and the city-igt, om jag nu bara hade shoppat lite oftare. men jag är liksom inte sexig, och jag är inte i stan. mina hästar är inte hemma, besticken är inte i min låda, jag är inte i stan. jag dricker ett glas vin. dricker ett glas vin till, och hoppas att det på något sätt ska bädda in mig i en härlig känsla av självförtroende. men redan efter det första glaset känner jag att jag blir sådär rödvinstrött och lite snurrig. tyngden är överhängande. den hänger ner över mig och jag vet att det inte bara är för att jag har ett stort arsle, jag är lite allmänt tung också.
tjolahopp tjolahej, våren är här."

Är hon inte helt underbar?!
Hörde en snuskigt bra låt på radion också. Blir nästan lite sugen på Bakom imorgon, tillsammans med ett par flaskor vin...

Quel jour sympa!

Åh, vilken härlig dag, som både Ted och Jill sjunger! I skolan var det temadag, där Festkommittén stod för fika. Eftersom vi inte direkt behövde närvara vid alla aktiviteter stack vi vid tolvtiden till Söder för att inhandla frukt och cigaretter. Därefter blev det kaffe i solskenet nere i Norra Hamnen - gött!
Självklart hade jag parkerat precis utanför Espresso House, på torget, så när vi suttit där i en dryg timme kom två P-Lisor, så då stack jag. Haha! Snacka om budget. Men, men, vad gör man inte för att tjäna en tia på parkering? Dessutom är lathet Festkommitténs modell.
Efter fikan stack jag upp om Jenny för att säga hej. När hon såg min bil, sa hon bara "kör in den på uppfarten - den ska tvättas". Ord och inga visor - vi tvättade bilen, och det var välbehövligt.

Världens bästa Festkommitté. Dock utan Embla!

Folk på EH.

Skönheten tvättad och fin.

Dagens Kommitté-låt!

Un jour créatif

Idag har det varit snuskigt kallt. Men trots Sveriges klimat (som jag tidigare idag jämförde med AIDS - obotligt och förgörande) har det varit en bra dag. Fick sluta tidigt i skolan (mer regel än undantag nu för tiden), så jag stack hem till mormor och morfar och lunchade. Efter matstoppet kom Karin på en kopp kaffe och passade på att klippa mig lite - nice! Så imorgon blir det catwalk i Campeons obefintliga korridorer!

Väl hemma ute på landet igen satte jag mig ner och filade på min studentinbjudan, och voilà!
Ska klistra små lappar med 411 på baksidan. Jag tyckte det blev fräckt!

"Nej, nu måste jag sova lite"

Haha! Ja, så lät det kanske för några timmar sedan, men inte fan sover jag! Jag är mer vaken än någonsin! Eller nja, kanske inte riktigt. Men jag är vid liv i alla fall, och det tänker jag fortsätta att vara, eftersom jag uppenbarligen dygnar.

Kände tidigare att det kändes onödigt att försöka somna, för då hade jag antagligen inte orkat gå upp imorgon, så därför struntar jag helt enkelt i att sova. Tror nog att det ska gå bra, eftersom jag inte vaknade förrän vid två tidigare idag. Men vi får väl se vad som händer. Jag kanske kollapsar om en timme eller två.

Har under min vakna tid passat på att lägga upp massa bilder på Facebook från den senaste månaden. Det är verkligen skitkul att jämföra mig innan och efter Florida. Exempel:

Jag gillar't! Nu är klockan lite över fem och jag hörde precis tidningsbudet.

Fire Bird Phoenix

Jag känner alltid ett tungt vemod svepa över mig när jag sätter mig vid datorn på söndagskvällarna. Helgen är slut, liksom orken och pengarna. Man undrar om det verkligen var värt att ta den där extra drinken, eller säga det där onödiga till den där snygga tjejen. Ånger och ångest är känslorna som dominerar.
Fast å andra sidan kan man inte tänka så. Man måste tänka positivt och även inse hur mycket roliga saker man har gjort under de senaste tre dagarna. Hur mycket man har upplevt, hur mycket utbyte man fått genom andra människor. Det är egentligen helt fantastiskt när man tänker efter. Och om man tänker så, känns det mycket lättare att ta farväl av helgen. Voilà, egoboost!

Imorgon väntar skola, och jag ska äntligen få se min älskade Jessica. Jag har saknat henne något enormt, så det ska bli skitkul att träffa henne igen.
Hoppas på lite skönt väder också, men det är nog riktigt önsketänkande (i alla fall om man refererar till regndropparna jag hör smattra mot mina fönster). Men det är som man säger - you can't have it all!

Nej, nu måste jag sova lite, och trots allt lyssna på lite söndagsmusik (nedan). Men tack ni fina människor som varit med i helgen. Utan er hade denna söndagskväll fortsatt att vara ett ångestladdat helvete. Men istället känns det helt okej. Eller, för att vara ärlig, mer än helt okej.





Heart of mine, be still
You can play with fire, but you'll get the bill
Don't let him know
Don't let him know that you love him
Oh, don't be a fool, don't be blind
Heart of mine

Det är festen vi lever för

Igår var det inte lugnt! Jag och den blonda faran var ute på äventyr som började på Husensjövägen, eskalerade hos Carl på Olympia och avslutades med pompa och ståt i Ängelholm. Det var verkligen ett sant upptåg i vår speciella stil. Som en konsekvens av gårdagen har dagens huvudvärk varit påträngande liksom alkoholskakningarna i hela kroppen. Inte lika kul kanske, men det är smällar man får ta, helt enkelt!
Det mest minnesvärda från gårdagen var nog hemfärden. Ett tag trodde vi verkligen att vi var strandsatta i Ängelholm, klockan halv fyra på natten. Men så öppnade Gud sin famn och skänkte oss två samariter från Trollhättan, och i en Volvo 740 avslutades så kvällen innan vi slutligen kom till Bjuv. Under den halvtimmen det tog att åka mellan Ängelholm och Bjuv diskuterades allt mellan himmel och jord, men framförallt Gud. Nu i efterhand kan man konstatera att det var väldigt märkligt det som hände igår, men när det väl skedde kändes det som om det var det mest naturliga i världen. Det är ju så det brukar vara, med några promille i blodomloppet.

Och nu är vi på gång igen.

Egentid

Idag har vi varit lediga från skolan, vilket varit jätteskönt. Gick inte upp förrän klockan tre, så nu har jag alltså kompenserat den förlorade sömnen från USA-hemkomsten. Skönt.
Trots ledigheten har jag åstadkommit lite nytta: tvättat och städat några timmar, och tänkte tvätta två maskiner till innan jag lägger mig. Får väl se hur det blir med den saken...

Annars flyter det nya livet på bra. Imorgon ska jag vara ännu mer effektiv, springa en runda och bättra på brännan. Still feelin' good!

Livet efter en karta Prozac

Ännu en underbar dag. Det finns inget skönare än att på kvällen, precis innan man ska gå till sängs, konstatera att man just upplevt en fantastisk dag. Och idag är det alltså en sådan dag.
Komponenter som solljus och vänner kan verkligen lyfta människor. Så är det i alla fall för mig.

Jag kom hem för inte så längesedan, då jag varit på finalen av "Popkorn" på Tivoli. Till min stora glädje kammade Goliath and the Giants hem hela skiten. Killarna är så fruktansvärt värda det - så det finns inget annat att göra förutom att lyfta hatten och utropa ett fett grattis.

Fånga dagjäveln

Sitter och kvällssurfar lite random, och hittade ett kul test på LevLängre.se.
Mitt resultat blev:


Så om man lyckas hålla sig undan olyckor och lungcancer, lär jag trilla av pinnen den 21 april -74!

Tillbaka till livet

Vilken dag det har varit. Helt underbar, vilket känns fruktansvärt bra eftersom det dämpar reslusten. Efter ett antal omställningar av alarmet imorse fick jag köra som en galning till skolan, men väl där visade det sig att vi hade håltimme, vilket ändå var skönt.
Efter vår håla lyssnade vi till en föreläsning med Nils Ingvar Lundin, erfaren kommunikatör som bland annat har arbetat som journalist och korrespondent på SVT och SR. Det stannar dock inte vid det, utan Lundin har även arbetat inom FN i Mellanöstern som bland annat observatör och stabchef. Dessutom har han varit informationschef på både Ericssonkoncernen och Investor, där han var en av Marcus Wallenbergs närmaste män. Idag driver han dels ett eget företag i Frankrike som sysslar med konferenser och resor på en segelbåt, samt att han är gästprofessor på Campus, Lunds Universitet. En man med ett fascinerande (yrkes-) liv, med andra ord.
Föredraget var verkligen intressant. Jag blev jävligt taggad på att börja det riktiga livet - ut i världen, plugga, resa, jobba... Det känns verkligen som om att jag är färdig på lilla Campeon nu. Dock så känns det som om det finns så mycket möjligheter och vägar där ute, men jag är inte säker på vilken jag ska välja. Det känns lite jobbigt, men det känns skönt att jag slipper ta det beslutet redan nu, eftersom jag ska vänta ett tag med att plugga vidare. Först och främst ska det ju bli Paris!
Lundin gav oss faktiskt ett rktigt bra tips om framtidens yrkesval:
- Välj något du tycker är riktigt roligt.
- Bli bäst på det du har valt.
- När du har genomgått de två stegen ovan, då kan du börja tjäna pengar!
Det stämmer ju så jävla bra det han säger. Man ska inte välja ett yrke bara för att man vet att det kan ge pengar. Man ska välja något man tycker är jävligt kul att hålla på med, för då kan man senare hitta sätt att tjäna pengar på det.
Dessutom sa Lundin (som för övrigt måste vara mångmiljonär) att "jag har varken läst eller behövt använda annan matte än den jag lärde mig i grundskolan". En riktigt go' gubbe, med andra ord.

Efter föreläsningen fick vi sluta, vilket också var jävligt gött. Hela eftermiddagen spenderades sedan med mina underbara vänner. (Då och då inser man verkligen hur bortskämd man är med kompisar.)
Väl hemma efter att ha lunchat med Tove, fikat med Jenny och skrattat med (åt?) Josefine, träffade jag Charlotte. Vi var ute och sprang en runda, vilket var otroligt skönt.
Så nu känns det som om man är tillbaka. Tillbaka till Sverige, till verkligheten, till vännerna och till det nya livet!

Feelin' good, med andra ord!

Så har de sista timmarna börjat...

Om ungefär exakt två timmar och trettio minuter (i skrivande stund) lämnar jag New York.
Blandade känslor.
Vill såklart vara borta från det tråkiga Sverige och allt vad det innebär, men det ska även bli skönt att återse vänner och familj. Och dricka Zoégas, äta Marabouchoklad och duscha i ickeklorerat vatten.
Hur har då det stora landet i väst varit? För att sammanfatta det hela i ett ord så skulle det nog vara märkligt. Men det är alldeles för tidigt för att börja kommentera och reflektera. Man måste smälta stora upplevelser.

Vad fan är det för fel på Sverige?

Okej. Nu sitter jag på flygplatsen i Miami och väntar på att boarda planet till New York. Fine.

Men så kopplar man upp sig till internet för första gången på två dagar, och vad fan är det första man får reda på? Jo, att Malena fucking Ernman har vunnit Melodifestivalen. Då finns det inget annat att göra än att fråga sig vad det är för fel på Sverige.
Just some 411: Sverige kommer att bli slaktade big time i Moskva. Operapop är ute, alldeles för kitschigt och svårköpt nere på kontinenten. Titta på Alenka Gotar, Slovenien, från 2007, eller Rumäniens smöropera från förra året så förstår ni vad jag menar. Det funkar inte. Sverige förstår inte att det är catchigt med etniska referenser som lyckas. (Exempel från förra året: armeniska "Qele Qele" (min favorit), grekiska "Secret Combination", israeliska "The Fire in Your Eyes"...)
Jag höll såklart på Sofia med "Alla" iår. Det hade verkligen funkat. Dock förstår jag att det är svårköpt med balkanmusik i Sverige, så därför hoppades jag på Agnes med "Love Love Love". Men Agnes slutade bara åtta.
Skärpning Sverige!

Ett päron till farsa

Idag är det fredagen den trettonde, och det är lite speciellt! Men inte för att jag tror på skrönan om fredagen den trettonde, nej, utan för det är min käre fars fyrtiofemte födelsedag!
Så ett stort grattis till honom!

Annars händer inget speciellt idag. Hittills har vi bara slappat och solat. Ikväll blir det god mat.
Livet är allmänt gott med andra ord!

Balkongen, Systembolaget och jag

En gammal och kär bekant till mig, Systembolaget, har verkligen det bästa vinutbudet i hela världen. Det vet de flesta vinälskare.
Tidigare idag var jag inne och handlade en flaska Jacob's Creek i en så kallad "Liquor Store", och det fick mig att tänka på min gamla bekant. Även om det kanske är smidigt och praktiskt (och i vissa fall billigare) att inte ha alkoholmonopol, så erbjuder ingen försäljningskedja eller fristående butik ett lika fint utbud som Systembolaget. Därför tycker jag det är värt de där extra kronorna som man betalar på Systemet. De kronorna går både till kvalitet och kvantitet!

Och ja, nu sitter jag här igen. På balkongen. Med mitt vin.
Det är fan i mig gott att leva.

Slutsats kväll

Fortfarande på balkongen.
Varför?

Klockan är 23.00 och det är över 20 grader varmt ute.
Därför.

Våga vägra vinterkläder!

Så var man tillbaka i Fort Lauderdale! Efter tre nätter på det mysiga hostelet i Kyes beslutade vi oss för att åter köra tillbaka till fastlandet. Främsta orsaken var faktiskt att det helt enkelt var för dyrt. Betalade närmre 5000 kronor för tre nätter. På ett hostel. Det är liksom inte okej. Och eftersom de flesta andra hotellen till rimliga priser var fullbokade, körde vi upp här igen. Så nu bor vi på ett nice hotell femtio meter från stranden som desutom har pool. Mycket mer förmånligt, med andra ord. Och här är minst lika många heta spring break-studenter, och lika god Corona. Konklusion: jag är väldigt nöjd.

Gårdagen har gjort dagen till en stor huvudvärk btw. Men levern är ju som vi alla vet ond, och måste därför straffas.

Ikväll är ett osäkert kapitel. Jag är sugen på att fortsätta kedjeröka, surfa och småsutta på min öl på balkongen. Men kanske blir det till att göra stan. Det gick inte så bra sist här i Fort Lauderdale. Då skulle jag "visa hur man drack på Campeon", och det slutade helt enkelt med att jag ensam fick ta taxi hem klockan halv elva. Ungefär som hemma alltså, så man får väl säga att jag lyckades!

Snart är det hemfärd. Hm. Inte kul. Men det ska bli riktigt jävla roligt att återse mina kära vänner. Och sen är det ju inte så långt kvar till Costa heller. Hihi.
Hur som helst ska jag bränna min skepparkavaj när jag kommer hem. Vägrar att klä mig i vinterkläder efter dessa dagar i paradiset. Det kommer antaligen bli min charmiga Primark-skinnjacka som får värma mig tills våren kommer till Sverige.

Hasta luego, amigos.

Party, mina vänner, party!

I Key West är det inte lugnt. Det är party. Igår strippade jag på en bar och tjänade 200 kronor på tre minuter. Det får man väl säga är ganska party?
Efter en sväng tillbaka på hostelet, inköp av cigaretter och öl hängde jag på ett gäng collegestudenter på spring break downtown. Det var också party. Det blev bland annat bull riding och tequilashottävling. Och folk som känner mig vet antagligen vilken relation jag har till tequila. Men, vad ska man göra? Ska man leva den amerikanska drömmen, kan man lika gärna göra det fullt ut.

Ikväll är det beachparty med mina "nya vänner". Haha. Rock on, som min älskade vän Jenny "Blondii-Blond" Fernsten brukar säga.

Key West baby!

Så är jag äntligen i Key West. Det är helt jävla outstanding. Kanske är det så att jag eventuellt, möjligen, måhända, kanske, hade kunnat stanna här ett bra tag till. Typ jättelänge.
Imorgon blir det strand. Strand. Strand. Strand. Det tål att upprepas. Jag vill inte tillbaka till Sverige. Än. Jag vill inte hem till de kalla jävla skånska stäpperna där alla är grå och trista.

Fast alla är inte grå och trista. Inte mina vänner. Saknar er något enormt. Fick faktiskt lite grym hemlängtan tidigare. Eller, nej, inte hemlängtan. Jag vill bara att ni ska vara här, med mig.

Ni vet vem ni är, och jag älskar er.

Btw, PS, just so you know

Jag är i Fort Meyers. Imorgon blir det Everglades innan vi ÄNTLIGEN ska ner till Key West. ALLT ÄR NICE! Pallar dock inte skriva mer. Läs reportaget!

Reportage från allas våra Förenta Stater

Här är mitt reportage till kommunikationen, som vanligt för sent inlämnat.

Verklighet eller inte?

Jag sitter på ett slitet hotellrum i Miami, i en säng som antagligen varit med om en del. Trots att vi valt ett rum för ickerökare, ligger det en frän doft i rummet, och jag kan ana ett par brännmärken i den ruffiga heltäckningsmattan. Jag är i USA, för första gången i mitt liv. Jag är i landet som jag i hela mitt liv hyst fördomar gentemot. För de tre bokstäverna U, S och A, är tre bokstäver som tål att upprepas - alla har något att säga om dem, vare sig man avgudar eller avskyr det stora landet i väst.

Jag är här med min pappa och hans kompis, mer som ett extra bagage än som en extra resekamrat. Deras syfte med Floridaresan är att besöka Daytona Bike Week, i Daytona Beach, och när jag fick tillfälle att följa med tvekade jag inte en sekund. Så nu sitter jag här, på ett slitet hotellrum i Miami, och väntar på att min resa ska börja.

När morgonen gryr är vi uppe tidigt för att börja bege oss norrut mot Daytona. Efter några timmars turistande i downtown Miami, är vi ute på vägen. Det tar inte lång tid innan jag förstår hur mycket bilen betyder för amerikanerna. Alla har vi ju hört att USA är bilens land, men det tål verkligen att upprepas. Även de minsta vägarna är trefiliga, och man kan lugnt säga att de små städer vi passerar är uppbyggda för att passa bilförare. Det är nämligen inte bara Mc Donald's som är utrustade med drive in-luckor, utan alla de matställen vi kör förbi är också drive in-restauranger. Och det stannar inte där, nej, här finns drive in-bankomater, drive in-apotek... till och med drive in-kyrkor. Helt otroligt tänker jag, men det verkar vara en självklarhet här, i bilens land.

Efter en natt i Fort Lauderdale på vägen, befinner vi oss nu i Daytona Beach, en "liten" stad alldeles vid Atlanten i norra Florida. Under den vecka i månadsskiftet februari/mars då vi besöker staden, är den helt översvämmad av så kallade "bikers". Motorcykelträffen räknas faktiskt som en av de största träffarna i världen, så det är ju inte så konstigt att jag vart jag än vänder mig bara ser motorcyklar.

Mycket snart märker jag vilken könsmaktsordning som råder i USA (eller i alla fall bland motorcykelförare). T-shirts med tryck som "If you can read this, the bitch probably fell off in Daytona Beach", "I aint got no bitch, I just eat pussy" och "I'm in Daytona Beach, and I'm here to fuck" säljs överallt, och unga tjejer med silikonbröst springer omkring och serverar Jägermeister till äldre män med lädervästar. Det hade väl varit en sak om det hade stannat där. Men att det sedan längs gatorna finns mängder av små marknadsstånd med lokala kyrkor som välsignar "riders" gör det hela en aning förvirrande. Men jag förstår efter en tids vistelse att det är detta som är USA. Här är allting en smula rubbat, och man kan verkligen inte, överhuvudtaget, jämföra det med Sverige. Detta har jag fått erfara under hela resan, eftersom man snabbt förstår att det är en helt annan mentalitet som råder här. I USA existerar ingen jantelag, men heller ingen vidare Socialstyrelse.

"Daytona är inte vad det har varit" konstaterar pappa efter tre nätter. Så, även han har tröttnat på det ständiga festandet, och den ytliga fasaden. Det glädjer mig. Frågan blir då vart vi nu vänder kosan. Jag kommer med det anspråkslösa förslaget "New Orleans". "Ja, varför inte?" får jag till svar. Så, inget snack om saken - vi åker till New Orleans.

Det var lite längre än vad vi trodde. Drygt 1000 kilometer färdas vi i vår hyr-SUV, och när vi väl anländer till vår destination, efter att ha kört genom både Alabama och Mississippi för att slutligen komma till Louisiana, är det redan sent, och mörkret vilar tungt över New Orleans. Därför blir det en natt på ännu ett motell, utan att ha utforskat staden. Det får helt enkelt vänta tills imorgon.

Så ljusnar ännu en natt, och en ny dag tar sin början. Efter en snabb dusch bär det av till New Orleans centrum. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig: en trasig, sönderstormad stad? En blomstrande kulturknutpunkt? Frågan är vad man vågar förvänta sig?

Eftersom vårt motell ligger en bit utanför staden, tar det ett tag innan jag överhuvudtaget kan bilda mig en uppfattning. Men efter en kvarts körning ungefär ser jag det riktiga New Orleans. Det är skrämmande, eftersom bilderna mina ögon förmedlar stämmer väldigt bra överens med de bilder vi alla sett på tv, hört på radio, läst om i kvällspressen. Kraftfulla Katrina gjorde sitt jobb: staden är fortfarande full av sönderblåsta vägar, broar, hus... Fortfarande står skyskrapor tomma, utan varken fasader eller fönster. Hur kan detta vara en verklighet i världens starkaste ekonomi, frågar jag mig.

Efter en franskinspirerad amerikansk frukost downtown, letar vi oss bort mot de gamla franska kvarteren - stadens historiska och kulturella kärna. På vägen ser jag ytterligare härjade bostadskvarter, gräsplättar jag förmodar tidigare varit parker och andra rester av en stad som inte längre finns. Jag undrar hur många livsöden som gått i kras tack vare Katrina. Självklart en fråga som är omöjlig att besvara, men enligt statistiken har befolkningen minskat med över 40 procent. Och det märks.

Efter ytterligare körning är det precis som om jag befinner mig i en helt annan stad, trots att jag bara är i ett annat kvarter. Även om de franska kvarteren ligger en bit in i staden, gissar jag att det inte är den enda anledningen till varför dessa gator inte alls ser "Katrinapåverkade" ut. Givetvis har det att göra med att det är här turisterna finns. Här har man brytt sig om att restaurera och göra det vackert. Ännu en känsla av att USA är, och kanske inte bara en smula, rubbat infinner sig. Hur kan man prioritera turism framför befolkning?

Hur som helst. Gamla New Orleans, de franska kvarteren, Vieux Carré, är en fröjd för ögat. Här finns det jag drömt om: fantastisk arkitektur, lummiga innergårdar, mysiga restauranger, jazzmusiker på gatan, gatskyltar som både är på engelska och franska. Ändock kan jag inte släppa att jag är här, i detta paradis, när jag vet att tusentals människor antagligen strosar omkring hemlösa på andra sidan staden.

Tankfylld, ångestladdad, upprymd? Jag vet inte riktigt hur jag ska känna mig. För nu sitter jag på ännu ett motell, tillbaka i trygga Florida. Dagarna som återstår av min resa kommer att bestå av att färdas ner mot, och sedan stanna i, det tropiska paradiset Key West. Väl där kommer jag antagligen bara att ligga på stranden och dricka Budweiser, prisa mitt falskleg och önska att jag aldrig mer kommer behöva återvända till Sverige. Även om jag nu ser fram emot dagarna i Key West, kan jag faktiskt inte sluta tänka på USA. Och med USA menar jag inte det jag ser, utan det jag verkligen upplever. Detta är inte bara ett land fyllt med kontraster, klyftor och märkliga företeelser. Det är verkligen ett sjukt land - på godo och på ondo. Det är ett land där inget är stort nog, där inget är konstigt nog. Bara det är stort och konstigt. Så även om jag kommer finna att den tropiska ön längst ner i Florida är ett paradis, kommer jag ändå att vara tacksam över att få återvända hem till Sverige, eftersom det för mig symboliserar verkligheten. USA är nämligen något annat än verkligt för mig. Ännu kan jag inte greppa dessa tre bokstäver.

New Orleans

Så var man i New Orleans. Sitter dock på hotellrummet, och klockan är ganska mycket.
Men det ska bli väldigt intressant att utforska staden imorgon. Jag föreställer mig jazzpubar, cajunrestauranger, rökiga gränder och gatuskyltar på franska. Kanske inte bra att hoppas på för mycket? Som sagt, det ska bli väldigt intressant!

Beer 'N Bacon

United States of America - Land of the Free and Home of the Brave. Eller borde det kanske vara USA - Land of the Fat and Home of the Grease?
Imorse åt vi en riktigt amerikansk frukost, vilken bestod av blåbärspannkakor (vilka var en decimeter tjocka), stekta ägg, bacon, stekta potatisar och toasts med smör. Jag tror nog jag fick i mig tre dagsbehov av kalorier bara genom att inta det målet. Och det är inte direkt något ovanligt att äta på det viset, med sådana mängder fett och kalorier - det är snarare mer regel än undantag. Dessa matvanor befäster även det sjuka klassystem som finns i USA, eftersom den feta onyttiga maten är billig, och väldigt lättillgänglig. En cheesburgare på Mc Donald's kostar exempelvis bara 59 cent, vilket är en femma ungefär. Och på vanliga landsvägar (vilka för övrigt ofta är trefiliga, trots att det bara är "70-vägar") mellan två städer, finns det åtminstone fem Mc Donald's, fyra Burger King, fyra Wendy's, tre Denny's, fem Subways osv osv.
Det är sorligt att hälsomedvetandet är så lågt, och överhuvudtaget inte något som diskuteras av högre makter. Många gånger har vi ju hört USA lägga sig i andra länders politik, men man hör aldrig den amerikanska makteliten tala om sina egna problem. Och det är märkligt, för det finns många.

Bilar

Så var man i Daytona Beach, och den pågående Bike Weeken. Det är nice, och oväntat hardcore. Pappa läser motorcykeltidningar och Palle leter efter stripklubbar. Det är så det ska vara.
Idag har det varit en dag med mycket bilåkande. Åkte från Fort Lauderdale imorse och kom inte till Daytona förrän nu. Och på tal om bilar, så är det ju inte någon nyhet att USA är bilens hemland, men det tål verkligen att poängteras. Det här är bilarnas land. Vi har ju alla hört talas om att Mc Donald's har drive-in, men här i USA stannar det verkligen inte vid Mc Donald's. Jag har hittills sett drive in-bankomater, drive in-apotek och på vägen hit till och med en drive in-kyrka (!). Det är verkligen helt sjukt. Man måste helt enkelt säga att General Motors reklamavdelning har gjort ett bra jobb, eftersom de skapat sjuka, inbillade behov hos den amerikanska befolkningen. För det kvittar hur nergånget ett hus är, det står alltid två stora bilar utanför. Tänk så hade det varit likadant i Kina?