Måndagsbetraktelse: Pressen att prestera

På fredag åker jag till USA, närmare bestämt till Florida. Jag ska vara borta i lite drygt två veckor, och det ska bli helt underbart.
Dock så är det ju inte som att bara flyta bort i två veckor utan att behöva oroa sig för något här hemma. För jag går ju i skolan, och inte vilken skola som helst. Precis.
För det första har jag inte fått beviljad ledighet, och för det andra så har vi väldigt mycket i skolan nu. Så jag måste ju ta med 20 kilo böcker och datorn. Kommer ju bli kul.
Men så tänkte jag: varför känner jag sådan press över att åka bort? För det gör jag. Det är ju såklart skolhelvetet som svävar som ett ont åskmoln över mig.
När man tänker efter är det ganska sjukt. Det handlar om elva missade skoldagar. Elva. Det är ju ingenting. Men ändock. Man ska prestera, 24/7. Är det konstigt att folk har ätstörningar, sömnproblem, självmordstankar... och ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Mmm, mums.
Pratade med en kär vän tidigare idag. Vår gemensamma slutsats var helt enkelt att man måste göra avkall på prestation. För allt kommer ändå att lösa sig. Mitt liv kommer förhoppningsvis gestalta sig helt fantastiskt, även om jag missar ett par inlämningar. Är det inte en härlig tanke? Eller kanske rättare sagt, ett härligt sätt att se livet på?
Don't worry, be happy.

Måndagsbetraktelse: Rik och smal

Det känns så hemskt att inse det, men det är lika bra. Man ska inte ljuga för sig själv, det skapar bara falska sinnesbilder.
Igårkväll såg jag Sex and the City-filmen för andra gången. Det är fascinerande hur något som strider så pass mycket mot ens ideal och principer kan vara så lockande och kännas så spännande. Karaktärerna i den ursprungliga serien, men framförallt i filmen, lever verkligen i ett materiellt överflöd med mängder av pengar, kläder, skor, dyra lägenheter, bilar, diamanter och diverse tekniska prylar. De saknar helt insikt om måttlighet och avhållsamhet. Och jag älskar det. Att Sarah Jessica Parker i filmen dessutom inte kan väga mer än 50 kilo gör inte direkt saken bättre, eftersom jag älskar det också. Jag hade inte haft något emot att väga 65 kilo, bära Diors nya vårkollektion och ha ett enormt penthouse på Upper East Side.
Jag tror det är bra att synliggöra sina önskningar och kartlägga sina begär, för att sedan försöka ta itu med dem. Eller? Det känns så fel att vilja så mycket. Inte för att jag känner mig missnöjd eller olycklig över det liv jag lever nu, men man önskar ju alltid sig det där extra. Och även om jag skulle leva ett "Mr. Big-liv" så hade jag säkerligen även då önskat mig en lite finare bil, eller en lite större lägenhet, eller ännu ett hus i Hamptons. Det är lika bra att börja intala sig själv redan nu att man har det bra. Annars kommer de falska, inbillade, skapade "behoven" att växa till abnorma lustar som kommer göra ens fullt drägliga liv helt outhärdligt. Vi måste leva för det viktiga i livet. Inte för att nyckelbenen ska synas eller att kunna impulsköpa en Mercedes.
Ännu är jag inte redo att avsäga mig mitt materiella liv eller önskan om den "perfekta kroppen". Men en dag så...

Måndagsbetraktelse: Australiens förintelse

Inatt var jag vaken till klockan sju imorse. Det gav mig tid till massa eftertanke, läsande av olika bloggar och konstant rapportering från CNN på tv:n.
Som de flesta antagligen vet pågår det en rad bränder i Australien, som hittills har tagit strax under 150 människors liv. 150 människor. Det kanske låter makabert, men för mig är det en klen siffra. Men så till det jag reflekterade över inatt: runtom i världen kallas dessa bränder för "fruktansvärda mordbränder", och på ett inslag på CNN kallade en polis det hela för "en form av förintelse".
Då till min fråga: kan man överhuvudtaget jämställa skogsbränder med utrotandet av sex miljoner judar? Är det verkligen relevant att i världsomspännande media kalla skogsbränder för en förintelse? Det känns väldigt främmande för mig.
Jag känner en total avsaknad av relevans. Varje dag dödas tiotals, och ibland hundratals irakier och palestinier av amerikanska och israeliska raketer. I Kina dör en oerhört stor mängd människor dagligen av en återkommande svält, som ett resultat av torka. Var uppmärksammas detta? Det känns märkligt att inte detta benämns i ordalag som kan kopplas till en slags förintelse. Mediarapporteringen är oerhört vinklad, framförallt i väst. Det är dags att vi rannsakar oss själva och vår storebrorsroll när det gäller vad som är rätt och fel, eller kanske rättare sagt - vad som är fruktansvärt eller inte. Sven Svensson i Eskilstuna eller Joe Smith i Manchester bryr sig inte ett piss om de araber eller kineser som dagligen får sätta sina liv till tack vare imperialismens odrägliga spel.
Jag lider med de australienska invånarna som blivit av med allt de äger, och självklart också med de som fått sätta sina liv till.
Men Australien är ett stabilt land. Det kommer att lösa sig. De som blivit hemlösa kommer få nya hus, de som blivit av med land kommer att få ersättning, och när bränderna väl är släckta kommer invånarna så sakteliga kunna återgå till en vardag. Det kan inte de bostadslösa i Gaza, eller de förföljda i Irak. För dem finns ingen räddning i form av vattenkanoner eller brandfiltar. För dem kommer livet antagligen aldrig kunna kallas "normalt". Men vem bryr sig? Saddam Hussein är ju död, och Israel skall ju till varje pris vara ett judiskt land. Så kämpa på CNN.


Artikel från CNN: http://edition.cnn.com/2009/WORLD/asiapcf/02/09/australia.wildfires/index.html?iref=hpmostpop