Här är mitt reportage till kommunikationen, som vanligt för sent inlämnat.
Verklighet eller inte? Jag sitter på ett slitet hotellrum i Miami, i en säng som antagligen varit med om en del. Trots att vi valt ett rum för ickerökare, ligger det en frän doft i rummet, och jag kan ana ett par brännmärken i den ruffiga heltäckningsmattan. Jag är i USA, för första gången i mitt liv. Jag är i landet som jag i hela mitt liv hyst fördomar gentemot. För de tre bokstäverna U, S och A, är tre bokstäver som tål att upprepas - alla har något att säga om dem, vare sig man avgudar eller avskyr det stora landet i väst.
Jag är här med min pappa och hans kompis, mer som ett extra bagage än som en extra resekamrat. Deras syfte med Floridaresan är att besöka Daytona Bike Week, i Daytona Beach, och när jag fick tillfälle att följa med tvekade jag inte en sekund. Så nu sitter jag här, på ett slitet hotellrum i Miami, och väntar på att min resa ska börja.
När morgonen gryr är vi uppe tidigt för att börja bege oss norrut mot Daytona. Efter några timmars turistande i downtown Miami, är vi ute på vägen. Det tar inte lång tid innan jag förstår hur mycket bilen betyder för amerikanerna. Alla har vi ju hört att USA är bilens land, men det tål verkligen att upprepas. Även de minsta vägarna är trefiliga, och man kan lugnt säga att de små städer vi passerar är uppbyggda för att passa bilförare. Det är nämligen inte bara Mc Donald's som är utrustade med drive in-luckor, utan alla de matställen vi kör förbi är också drive in-restauranger. Och det stannar inte där, nej, här finns drive in-bankomater, drive in-apotek... till och med drive in-kyrkor. Helt otroligt tänker jag, men det verkar vara en självklarhet här, i bilens land.
Efter en natt i Fort Lauderdale på vägen, befinner vi oss nu i Daytona Beach, en "liten" stad alldeles vid Atlanten i norra Florida. Under den vecka i månadsskiftet februari/mars då vi besöker staden, är den helt översvämmad av så kallade "bikers". Motorcykelträffen räknas faktiskt som en av de största träffarna i världen, så det är ju inte så konstigt att jag vart jag än vänder mig bara ser motorcyklar.
Mycket snart märker jag vilken könsmaktsordning som råder i USA (eller i alla fall bland motorcykelförare). T-shirts med tryck som "If you can read this, the bitch probably fell off in Daytona Beach", "I aint got no bitch, I just eat pussy" och "I'm in Daytona Beach, and I'm here to fuck" säljs överallt, och unga tjejer med silikonbröst springer omkring och serverar Jägermeister till äldre män med lädervästar. Det hade väl varit en sak om det hade stannat där. Men att det sedan längs gatorna finns mängder av små marknadsstånd med lokala kyrkor som välsignar "riders" gör det hela en aning förvirrande. Men jag förstår efter en tids vistelse att det är detta som är USA. Här är allting en smula rubbat, och man kan verkligen inte, överhuvudtaget, jämföra det med Sverige. Detta har jag fått erfara under hela resan, eftersom man snabbt förstår att det är en helt annan mentalitet som råder här. I USA existerar ingen jantelag, men heller ingen vidare Socialstyrelse.
"Daytona är inte vad det har varit" konstaterar pappa efter tre nätter. Så, även han har tröttnat på det ständiga festandet, och den ytliga fasaden. Det glädjer mig. Frågan blir då vart vi nu vänder kosan. Jag kommer med det anspråkslösa förslaget "New Orleans". "Ja, varför inte?" får jag till svar. Så, inget snack om saken - vi åker till New Orleans.
Det var lite längre än vad vi trodde. Drygt 1000 kilometer färdas vi i vår hyr-SUV, och när vi väl anländer till vår destination, efter att ha kört genom både Alabama och Mississippi för att slutligen komma till Louisiana, är det redan sent, och mörkret vilar tungt över New Orleans. Därför blir det en natt på ännu ett motell, utan att ha utforskat staden. Det får helt enkelt vänta tills imorgon.
Så ljusnar ännu en natt, och en ny dag tar sin början. Efter en snabb dusch bär det av till New Orleans centrum. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig: en trasig, sönderstormad stad? En blomstrande kulturknutpunkt? Frågan är vad man
vågar förvänta sig?
Eftersom vårt motell ligger en bit utanför staden, tar det ett tag innan jag överhuvudtaget kan bilda mig en uppfattning. Men efter en kvarts körning ungefär ser jag det riktiga New Orleans. Det är skrämmande, eftersom bilderna mina ögon förmedlar stämmer väldigt bra överens med de bilder vi alla sett på tv, hört på radio, läst om i kvällspressen. Kraftfulla Katrina gjorde sitt jobb: staden är fortfarande full av sönderblåsta vägar, broar, hus... Fortfarande står skyskrapor tomma, utan varken fasader eller fönster. Hur kan detta vara en verklighet i världens starkaste ekonomi, frågar jag mig.
Efter en franskinspirerad amerikansk frukost downtown, letar vi oss bort mot de gamla franska kvarteren - stadens historiska och kulturella kärna. På vägen ser jag ytterligare härjade bostadskvarter, gräsplättar jag förmodar tidigare varit parker och andra rester av en stad som inte längre finns. Jag undrar hur många livsöden som gått i kras tack vare Katrina. Självklart en fråga som är omöjlig att besvara, men enligt statistiken har befolkningen minskat med över 40 procent. Och det märks.
Efter ytterligare körning är det precis som om jag befinner mig i en helt annan stad, trots att jag bara är i ett annat kvarter. Även om de franska kvarteren ligger en bit in i staden, gissar jag att det inte är den enda anledningen till varför dessa gator inte alls ser "Katrinapåverkade" ut. Givetvis har det att göra med att det är här turisterna finns. Här har man brytt sig om att restaurera och göra det vackert. Ännu en känsla av att USA är, och kanske inte bara en smula, rubbat infinner sig. Hur kan man prioritera turism framför befolkning?
Hur som helst. Gamla New Orleans, de franska kvarteren, Vieux Carré, är en fröjd för ögat. Här finns det jag drömt om: fantastisk arkitektur, lummiga innergårdar, mysiga restauranger, jazzmusiker på gatan, gatskyltar som både är på engelska och franska. Ändock kan jag inte släppa att jag är här, i detta paradis, när jag vet att tusentals människor antagligen strosar omkring hemlösa på andra sidan staden.
Tankfylld, ångestladdad, upprymd? Jag vet inte riktigt hur jag ska känna mig. För nu sitter jag på ännu ett motell, tillbaka i trygga Florida. Dagarna som återstår av min resa kommer att bestå av att färdas ner mot, och sedan stanna i, det tropiska paradiset Key West. Väl där kommer jag antagligen bara att ligga på stranden och dricka Budweiser, prisa mitt falskleg och önska att jag aldrig mer kommer behöva återvända till Sverige. Även om jag nu ser fram emot dagarna i Key West, kan jag faktiskt inte sluta tänka på USA. Och med USA menar jag inte det jag ser, utan det jag verkligen upplever. Detta är inte bara ett land fyllt med kontraster, klyftor och märkliga företeelser. Det är verkligen ett sjukt land - på godo och på ondo. Det är ett land där inget är stort nog, där inget är konstigt nog. Bara det är stort och konstigt. Så även om jag kommer finna att den tropiska ön längst ner i Florida är ett paradis, kommer jag ändå att vara tacksam över att få återvända hem till Sverige, eftersom det för mig symboliserar verkligheten. USA är nämligen något annat än verkligt för mig. Ännu kan jag inte greppa dessa tre bokstäver.
