Gårdagens festligheter kulminerade till sist i en lyckad afton. Men det var en krokig väg till den lyckade destinationen. Jag tycker det är märkligt hur vissa personer kan uppträda totalt respektlöst när man verkligen bjuder på sig själv. Igår ställde jag minsann upp för laget, men det spelade ingen roll. Ingen (med stark modifikation, i och för sig) brydde sig om att det var mina glas de hade sönder, eller att det var jag som fick städa upp fimpar och spilld öl morgonen efter. Varför tänker folk inte, bara lite?
Men, det är ljuva bekymmer, som man brukar säga. Det tycker jag i alla fall nu, när jag tittar på det här.
Ibland känner jag mig fylld av känslan att jag ruvar på livets mening.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar