På fredag åker jag till USA, närmare bestämt till Florida. Jag ska vara borta i lite drygt två veckor, och det ska bli helt underbart.
Dock så är det ju inte som att bara flyta bort i två veckor utan att behöva oroa sig för något här hemma. För jag går ju i skolan, och inte vilken skola som helst. Precis.
För det första har jag inte fått beviljad ledighet, och för det andra så har vi väldigt mycket i skolan nu. Så jag måste ju ta med 20 kilo böcker och datorn. Kommer ju bli kul.
Men så tänkte jag: varför känner jag sådan press över att åka bort? För det gör jag. Det är ju såklart skolhelvetet som svävar som ett ont åskmoln över mig.
När man tänker efter är det ganska sjukt. Det handlar om elva missade skoldagar. Elva. Det är ju ingenting. Men ändock. Man ska prestera, 24/7. Är det konstigt att folk har ätstörningar, sömnproblem, självmordstankar... och ångest. Ångest. Ångest. Ångest. Mmm, mums.
Pratade med en kär vän tidigare idag. Vår gemensamma slutsats var helt enkelt att man måste göra avkall på prestation. För allt kommer ändå att lösa sig. Mitt liv kommer förhoppningsvis gestalta sig helt fantastiskt, även om jag missar ett par inlämningar. Är det inte en härlig tanke? Eller kanske rättare sagt, ett härligt sätt att se livet på?
Don't worry, be happy.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar