Tobias Eke Vestergren - La première chapitre

Jag brukar tänka att ett liv delas in i olika faser. Man lever inte ett helt liv utan pauser, utan kapitel. Livet kan inte ses som ett joggingpass. Det är mer komplicerat än att starta, springa, och till slut komma i mål. Nej, jag ser det mer som att man delar in sina dagar här på jorden i små delar.

Jag har nyss avslutat den första delen. Jag har gått ut skolan. Jag kan faktiskt för första gången betrakta mig som en vuxen människa. Jag har ett arbete, jag försörjer mig själv. Och jag har till och med skaffat mig en utbildning.

Jag föddes den femte maj 1990, alltså för drygt 19 år sedan. Dessa 19 år har alltså kommit att skapa en bas för mitt liv. En sorts grundförutsättning kan man säga. Under dessa 19 år har jag rent praktiskt:
- Gått på dagis
- Gått i grundskolan
- Gått på gymnasiet

Dessa tre moment kanske också kan betraktas som delar av ett liv. Men tillsammans tycker jag att de skapar en mer ordentlig bit av en livstid.

Dessa 19 år har inneburit mycket för mig. Jag tror faktiskt att de första 19 åren av en människas liv betyder mest. Eller ja, i alla fall för en människa i min situation (en relativt välbärgad världsmedborgare född i "Västvärlden").
Under dessa år har jag fått en uppfostran och min personlighet har skapats. Alla de rosor och taggar man stött på har format en, helt unikt. Och självklart är man som mest mottaglig för intryck under ens uppväxt.

Jag vill inte bli för högdragen eller beskrivande gällande mina första 19 år. Men jag tycker att det är spännande att inse att man har passerat detta stadium, och nu alltså ska "ge sig ut i livet på riktigt". För det ska jag.

Jag har som till synes inte varit väldigt aktiv på bloggen under de senaste två månaderna. Anledningen till varför ligger i att jag har fått konfrontera fenomenet att jag nu har lämnat 19 år av trygghet bakom mig. De senaste året har faktiskt varit en ganska turbulent period i mitt liv. Någon gång förra hösten gick det liksom upp för mig vad som höll på att hända - jag skulle nu bli tvungen att på riktigt stå på egna ben. Det är en tanke som är lika spännande som skräckinjagande.

Men nu ligger jag hur som helst här i min säng, natten till den 14 augusti. Och jag känner att jag hittat tillbaka till verkligheten. 19 år av trygghet är över. Förhoppningsvis väntar 60 år av nya delar av ett liv som väntar på att få levas.

Tillbaka med fingrarna på tangentbordet, med andra ord.
Det ska bli spännande.

Med ciggen i ena handen och ölen i den andra - nu siktar vi på 19 nya år.

Att engagera sig

Dagarna går och fylls med alkohol och sällskap. Samtidigt som jag känner att jag borde göra massa nyttigheter som att florera bland spännande människor, visa upp mig och ta vara på min tid och min kropp känns det som att det hela är lönlöst.
Jag vill bara sitta här, med lite vin i handen och flumma tills jag börjar jobba om lite mer än en vecka. Det tycker jag att jag är värd. Och framförallt tycker jag att man borde agera efter infall.

Jag har min närhet. Mer behöver jag inte.

Så ja, jag nöjer mig med att sitta och röka fyra cigaretter i rad, och lyssna på samma sång.

À Paris, mes amis

Nu är jag hemma, vilket är otroligt skönt så här en måndagsförmiddag.
Från skolan körde jag till mina gamla grundskola i Bjuv vilket var lite nostalgiskt, men mest hemskt. Syftet var som sagt att försöka fixa några staffli till utställningen på torsdag, och att snacka lite med Christina, min gamla franskalärare.
Bokade in en fika med henne lite längre fram för att prata om Paris och Frankrike. Jag och Solveig flyttar nämligen dit på obestämd tid i januari/februari, för att läsa lite franska. Och efter att kursen är avslutad vet man ju aldrig vad som händer...
Sjukt sugen är jag i alla fall, för det är inte jättelång tid kvar, om man tänker efter. Kan ni förstå? PARIS! PARIS! Det är knappt jag förstår. Denna städernas stad. Mitt ställe på jorden.

Bilder från mina senaste besök:

Sacré-Cœur, sommaren 07.

Montmartre, sommaren 07.

Pigalle, sommaren 07.

Vänner vid Sacré-Cœur, sommaren 08.

Rue Mouffetard, sommaren 08.

Vänner vid Eiffeltornet, sommaren 08.

Tillbaka till livet

Vilken dag det har varit. Helt underbar, vilket känns fruktansvärt bra eftersom det dämpar reslusten. Efter ett antal omställningar av alarmet imorse fick jag köra som en galning till skolan, men väl där visade det sig att vi hade håltimme, vilket ändå var skönt.
Efter vår håla lyssnade vi till en föreläsning med Nils Ingvar Lundin, erfaren kommunikatör som bland annat har arbetat som journalist och korrespondent på SVT och SR. Det stannar dock inte vid det, utan Lundin har även arbetat inom FN i Mellanöstern som bland annat observatör och stabchef. Dessutom har han varit informationschef på både Ericssonkoncernen och Investor, där han var en av Marcus Wallenbergs närmaste män. Idag driver han dels ett eget företag i Frankrike som sysslar med konferenser och resor på en segelbåt, samt att han är gästprofessor på Campus, Lunds Universitet. En man med ett fascinerande (yrkes-) liv, med andra ord.
Föredraget var verkligen intressant. Jag blev jävligt taggad på att börja det riktiga livet - ut i världen, plugga, resa, jobba... Det känns verkligen som om att jag är färdig på lilla Campeon nu. Dock så känns det som om det finns så mycket möjligheter och vägar där ute, men jag är inte säker på vilken jag ska välja. Det känns lite jobbigt, men det känns skönt att jag slipper ta det beslutet redan nu, eftersom jag ska vänta ett tag med att plugga vidare. Först och främst ska det ju bli Paris!
Lundin gav oss faktiskt ett rktigt bra tips om framtidens yrkesval:
- Välj något du tycker är riktigt roligt.
- Bli bäst på det du har valt.
- När du har genomgått de två stegen ovan, då kan du börja tjäna pengar!
Det stämmer ju så jävla bra det han säger. Man ska inte välja ett yrke bara för att man vet att det kan ge pengar. Man ska välja något man tycker är jävligt kul att hålla på med, för då kan man senare hitta sätt att tjäna pengar på det.
Dessutom sa Lundin (som för övrigt måste vara mångmiljonär) att "jag har varken läst eller behövt använda annan matte än den jag lärde mig i grundskolan". En riktigt go' gubbe, med andra ord.

Efter föreläsningen fick vi sluta, vilket också var jävligt gött. Hela eftermiddagen spenderades sedan med mina underbara vänner. (Då och då inser man verkligen hur bortskämd man är med kompisar.)
Väl hemma efter att ha lunchat med Tove, fikat med Jenny och skrattat med (åt?) Josefine, träffade jag Charlotte. Vi var ute och sprang en runda, vilket var otroligt skönt.
Så nu känns det som om man är tillbaka. Tillbaka till Sverige, till verkligheten, till vännerna och till det nya livet!

Feelin' good, med andra ord!