Ångestattack

Ni känner ju mig. Jag kan verkligen gå från 0 till 100 på två röda, men också från 100 till 0 på precis lika kort tid.

I morse vaknade jag utan att känna av gårdagens konsumtion av alkohol, vilket var mycket skönt. Solen stod mitt på himlen och det hördes fågelkvitter från balkongen. Tog en dusch och gick till skolan för att ha min muntliga tenta. Den gick hur bra som helst kändes det som. No worries liksom. Kände mig därefter nöjd och glad. Hade dessutom haft flera fantastiska dagar tidigare i veckan med god mat, vänner, fest, fint väder och galna upptåg. Var med andra ord på toppenhumör tidigare idag.

Men sen. PANG, så slog ångesten in.

Jag vet verkligen inte vad som hände. Jag kom hem igen vid femtiden, och fram tills nu har jag suttit som ett kolli på soffan och tänk. Tänk alldeles för mycket. På de gångna månaderna, på min framtid, på sommaren och på mig själv.

VARFÖR är jag så dålig på att ta vara på nuet? Det enda jag tänker på är hur mycket bättre alla andra har det. När jag hittar en chic parisblogg exempelvis, då tänker jag inte att "åh, vilken trevlig blogg!", nej då tänker jag såklart "fan vad den människan har gjort mer än jag, mitt liv suger". Ungefär så.

Vad är meningen med ett sådant tänk? Det leder ju inte till något positivt överhuvudtaget. Inte ett skit. Men ändå gör jag det, hela tiden.

Jag tror det beror på att jag nu kan räkna mina kvarvarande dagar här i Paris på mina händer. Jag är osäker på vad jag har åstadkommit, jag är osäker på vad jag håller på med, jag är osäker på vad jag ska ta mig an när jag kommer hem. Allting är så osäkert och poröst.

Jag känner att jag inte har någon grund. Att jag är tom och att allt det jag är med om inte är på riktigt. Flagnande fragment av en verklighet andra upplever.

Förlåt mig för att jag låter som en töntig och överdrivande emo, men vafan, sanningen måste komma fram. Jag har en sådan sjuk ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det.