Vad vi gjorde i fredags - egentligen

Nu såhär i efterhand har jag insett att jag kanske borde agera äkta offentlig bloggare, vilket betyder att jag ska komma med massa tips och reflektioner kring livet i Paris. Så det tänkte jag göra. Här är en första "utgångsguide", en första societetsreflektion, ett första kåseri om att vara ordentligt packad i Paris... You name it.

Kvällen började som sagt hemma i vår lägenhet. Och på tal om vår lägenhet, så tror jag inte att jag kan prisa den och höja den till skyarna för mycket - det är med andra ord en fantastisk lägenhet. Varför? Jo, hyran är relativt låg (1000 euro i månaden), den är stor, rymlig och utrustad med ALLT man kan tänka sig (nu snackar vi dammsugare, tvättmaskin, diskmaskin, balkonger, massvis med möbler, espressomaskin... listan kan göras lång). Och så är den vacker också. Fin stuckatur i taket, klassiskt trägolv osv osv.

Efter att ha sänkt några flaskor vin, öl och skumma drinkar bar det iväg med sista metron in till stan (tyvärr slutar metron att gå vid ett - bra att veta). Destination: Grands Boulevards. Området kring Grands Boulevards kan väl nästan beskrivas som Stureplan i Stockholm. Fast ändå inte. Jag skulle vilja likna Champs Elysées vid Stureplan. Men jag vet liksom inte vad som är "ganska nice, men tattigare än Stureplan" i Stockholm, så den liknelsen får gå.

Systrarna S hade fått tips om ett ställe - Le Truskel - så givetvis stack vi dit. Trevligt ställe, jävligt mycket folk, hyfsad musik - men alldeles för Svensson. Vi träffade till och med svenskar där. Hm... Anyway, trevligt var det, och jag kan starkt rekommendera Truskel (ett lite häftigare Tivoli typ).

Inne på Truskel träffade vi en snubbe vid namn Edward. Han sa att han var engelsman men vi förstod ganska snabbt att så inte var fallet. Det slutade med att vi kompromissade och kallade honom halvengelsk (vilket han själv nog också var nöjd med). Edward tog med oss till ett ställe vid namn Le Tigre, som tydligen egentligen inte finns. Vår halvengelska följeslagare knackade på en dörr någonstans, och så öppnade det en långhårig märklig typ som tittade konstigt på oss. Men vi fick komma in. Och ja, vad ska man säga. Innanför var allting klätt i rött sammet, musiken var hög och alkoholen dyr. Lyckligtvis betalade vi ingenting, förutom ett paket cigaretter som kostade 80 kronor.

Senast jag tittade på klockan var hon halv sex. Efter det kommer jag inte ihåg jättemycket, förutom några snabba bilder från ett annat ställe vi hamnade på i närheten av Le Tigre. Men, som sagt, ingen vidare recension kan ges. Jag kommer också ihåg att klockan var strax efter sju när vi slutligen landade hemma hos Edward (även om metron hade börjat gå var vi inte i tillstånd att resa hem själva). Så that's it folks. Sex pulserande timmar på Paris gator. Fantastiskt för att vara ärlig.

Nu är det söndag och bakfyllan har äntligen gett med sig. Därför blir det idag loppis på Montmartre. Kameran är med. Cha cha.