Ett liv i exil

Det är många tankar som svävar omkring i mitt huvud just nu. Jag åker snart. Jag åker snart! Jag lämnar Sverige för en längre tid, för första gången. Denna flytt har visat sig innebära mer än jag trodde från första början. Det är gas- och elavtal, det är försäkringar, kontrakt, konton, språkförbistringar, kollektivtrafik och pengar. Pengar, pengar, pengar. Helvete vad dyrt det är att inleda en utlandsflytt. 10000 i deposition till lägenheten, 10000 i månadshyra, 10000 till att betala till skolan. 30000 bara sådär, första veckan. Helvete.

Men som vanligt tror jag att jag överanalyserar. Jag vill bara att det ska bli söndagen den 31 januari. Jag vill bara sitta på planet ner till Paris. Jag vill bara komma iväg! För jag tror verkligen att det löser sig, allting. Klart att det gör. Det jag håller på med nu, det kallas kalla fötter. Fan.

Men nog om Paris och bekymmer. Igår träffade jag Jessica för första gången på flera månader. Hon var precis som innan hon åkte. Så jävla härligt. Vi pratade, vi skrattade, vi drack öl. Precis som vanligt.

Imorgon blir det en hektisk dag. Jobb, lunch hos mormor och morfar, träff med Vännen... Hit och dit. Men det ska bli kul.

Helvete vad klumpen i magen växer. Jag måste fan skärpa mig.